Read Ebook: Daniel Hjort: Sorgespel i fem akter med fyra tablåer by Wecksell J J Josef Julius

Font size: 10 px 15 px 20 px 25 px 30 px 35 px

Background color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Text color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Apply/Save settings

Ebook has 719 lines and 23429 words, and 15 pages

Arvid St?larm. Johan Fleming. Olof Klaesson.

OLOF KLAESSON. God natt med er, I riddare af ordet, god morgon strid och muntert lif igen. god natt med kutter under jungfruburen, god morgon trummors larm, kanoners brumbas, god natt med middagslur och g?spning l?ng, snart b?rja vi v?rt glada n?ringsf?ng!

JOHAN FLEMING. Af r?ttvis harm mitt hj?rta mot dem l?gar.

ST?LARM. Till ?n' du fr?n oss resa?

JOHAN FLEMING. Resa nu? F?rr?da vore det min konungs land, och fast mitt sv?rd i striden v?ger ringa, jag f?r min kung skall veta det att svinga.

ST?LARM. Det hoppas jag utaf Klaes Flemings son. Nu till fru Ebba! I sitt b?nerum hon v?ntar oss. .

Femte scenen.

Johan Fleming. Olof Klaesson.

JOHAN FLEMING. H?r p? ett ord, min bror! Vi varit nu en tid ej riktigt goda upp? hvarandra.

OLOF KLAESSON. Jag det m?rkt f?rval; men kan ej d?rtill hitta p? ett sk?l.

JOHAN FLEMING. Mitt felet ?r. Jag vet ej, men en misstro till dig, till mig, till alt mig fatta vill. Hvarf?re skulle Sigrid v?l och mig man f?r hvarann best?mma? V?cka s? uti min sj?l en f?f?ng eld till lif! Kall, sluten, bort hon drager sig f?r mig. Om n?gon ann' hon ?lskar, ?r det dig. Tag henne d?, g?r slut p? mina tvifvel och gif mig ro! Er lycka skall bli min.

OLOF KLAESSON. ?r detta sk?let till v?r position? M? hin all k?rlek ta, som kastar s? ett sj?lfviskt grand i v?nskaps klara blick och h?r oss b?gge h?llit nu till narrar! Jag Sigrids ?lskare! Ja, om hon vore en fri och munter borgart?s, d? kunde jag v?l ha v?gat p? en hemlig kyss. Hon ?lska mig! Den allvarsamma, vackra och stolta flickan! G? och s?g ?t henne det ordet blott, hon skrattade dig ut och gret p? samma g?ng, att du ej b?ttre f?rst?r dig p? ett litet blygsamt hj?rta, som troligen ej k?nner h?gre lott ?n att f? falla dig om halsen blott.

JOHAN FLEMING. Nej, nej.

OLOF KLAESSON. Det d?r, det duger ej, min sj?l; hon m?ste ?n i denna dag bli din, ty annars drunknar uti ?lskarn hj?lten, och s?dant duger ej i tid som v?r.

JOHAN FLEMING. Men om hon icke ?lskar mig?

OLOF KLAESSON. ?h prat! En flicka b?r sin tro ej fram p? fat; den g?mmer hon--ja, bilden ?r fatal-- som en rekryt sitt hopp att bli genral.

JOHAN FLEMING. F?rl?t den misstro emot dig jag n?rt?

OLOF KLAESSON. G?r ingenting. Jag ej stort b?ttre varit. Ty som, n?st hertigen, af alt p? jorden jag hatar sorgen mest, s? har jag s?kt f?rn?rmad v?nskap v?nda bort i l?je och skratta ut dig ur min glada sj?l. Men som det or?tt var, l?t det bli gl?mdt! Och nu--ett ord ej om hvad f?reg?tt; h?r har du gamla v?nnens hand tillbaka.

JOHAN FLEMING. Jag tager den med hj?rtats tysta ?nger, jag trycker den vid minnet af den stund, d?, nyss till Finland kommen, f?rsta g?ngen jag till min faders grafv?rd gick och d?r dig kn?b?jd s?g med kind af t?rar st?nkt. Hvem kunde d?rp? k?nna glade Olof, hvarom i Warschau jag s? mycket h?rt. Vi d?rf?r l?nge sprakade tillsamman och k?nde ej hvarandra als igen, till dess du hastigt mig om halsen for och ropade mitt namn. Och det blef afton, f?rr?n vi skildes af, och himlens stj?rnor bevittnade v?r v?nskaps varma ed.

OLOF KLAESSON. Och troget ock skall denna eden h?llas. Snart komma storm och strid, d? pr?fvas den: d? vet du hvar du har en trofast v?n.

JOHAN FLEMING. Nu l?t oss f?lja St?larm till min moder!

OLOF KLAESSON. ?nnu i dag blir flickan din--jag h?ller! Och om jag vadet tappar, eger du min svarta frustande Arab.

JOHAN FLEMING. Din tok! Du aldrig k?rlek k?nt.

OLOF KLAESSON. Blott ?tta g?nger, och hvar g?ng f?ljd af sm?-f?rtret och ?nger.

Sjette scenen.

Daniel Hjort .

Jag kan ej s?ga som den stora talarn: "I skrift och tanke fins min fr?jd och tillflykt; s? gladt fins intet, som ej gladare blir genom dem; s? sorgligt intet fins, som genom dem ej mindre sorgligt blir". Jag pr?fvat denna sats, men den ?r falsk. N?r dig jag l?ser, gamle Livius, o, ej fylls mitt br?st af gl?dje, men af ?ngest. N?r jag p? edra stora strider t?nker, hur ringa synes mig ej denna strid! N?r jag ert tappra, stolta folk beundrar, hvar ser ett s?dant jag i denna tid? N?r f?r min sj?l en Brutus, Marius st?, d? faller blytungt ?fver mig mitt ?de, och, f?ngslad h?r af tacksamhetens skuld, mig sj?lf jag m?st' besegra. O! att aldrig jag sk?dat denna bok i Wittenberg, att aldrig annat f?r min tanke kommit ?n torr, spetsfundig dogmatik, den k?pph?st p? hvilken tiden, som en blodr?d narr, nu rider karnaval. Bort, sk?na bok! Jag vill dig br?nna upp. En b?ttre sats, ?n den jag nyss citerat, vill jag sv?ra: i dr?m och k?rlek finnes fr?jd och tillflykt; s? gladt fins intet, som ej gladare blir genom dem; s? sorgligt intet fins, som genom dem ej mindre sorgligt blir.-- Sl? upp ditt ?ga, k?rlek, du som dr?mmer uti mitt br?st, att d?r blir ljus och frid, sl? upp din blick och liviska Sigrids namn! Jag henne l?rt som barn. Vid stilla k?rlek jag sett en ?ngel blomma helig upp. O! jag ej or?tt l?st i hennes blickar, de skygga, dr?mmande. I skrifna ord, ?t henne yppen hvad jag ej kan s?ga. . H?r upp? fridlyst rum, dit hon blott nalkas, jag l?gger om?rkt den. N?r hit hon kommer och ber sin b?n, Guds moder bed f?r mig! Man nalkas! det ?r hon och hennes far.

Sjunde scenen.

Arvid St?larm. Sigrid .

ST?LARM. Min dotter! Redan altf?r l?nge har trolofningen med Johan tyst du afb?jt. Det g?r ej l?ngre an. Jag sj?lf ju ser, hur dina kinders blommor blekna af. Du ?lskar honom, hvarf?re d? l?ngre?...

SIGRID. Min dyre fader! Ingen ann' jag ?lskar ?n dig. Jag vill ej gifta mig. Har jag ej nog af k?rlek h?r? Jag vill ej mer. Till Warschau ?ter reser Johan Fleming. Hvi vill du bort mig s?nda, att en fr?mling vid hofvet dv?ljas! L?t mig bli hos dig, min gode fader!

ST?LARM. Barnsligheter Sigrid! Dessutom reser Johan ej. Han blifver i Finland qvar att dela h?r med oss den fara, som fr?n Sverige hotar.

SIGRID. Ah!

ST?LARM. N?v?l, bet?nker du dig ?n?

SIGRID. L?t mig inf?r Guds moder h?lla h?r min b?n; se'n skall jag svara dig.

ST?LARM. Farv?l till dess! Som sn?ckans p?rla g?mmer sig f?r dagen och blygsamt dr?mmer i sin egen glans, hon sluter tyst sin k?rlek i sin barm, min goda dotter! .

?ttonde scenen.

Sigrid . Katri .

SIGRID. Heliga Guds moder! Min mor jag tidigt miste. Du min tr?st, min moder blef; s? h?r min b?n, som fordom! Om andra dig f?rgl?mt, s? h?r dock mig!

KATRI . Hur l?nge skall jag s?rja i min sj?l, och ?ngslas dagliga uti mitt hj?rta, hur l?nge skall min ov?n sig f?rh?fva?

SIGRID. S? rent, s? hvitt, som dessa rosor, var eng?ng mitt hj?rta. Tyst det bl?der nu, du heliga Guds moder, gif det frid!

SIGRID. Gif ?t mitt hj?rta himlens kraft att segra upp? dess onda b?jelser och tankar.

Nionde scenen.

De f?rra. Daniel Hjort .

KATRI D?r kommer han. O, att jag ensam vore med honom h?r! N?r skall den stunden sl??

DANIEL HJORT . Skall jag till hennes f?tter falla? Fr?ga hvad k?rlek blott kan v?ga? Nej, ej ?n'?

SIGRID . Hvad? Detta papper?...

Share on: WhatsApp @Hash Facebook Tweet