Read Ebook: Berättelser från Finland by Lange Ina

Font size: 10 px 15 px 20 px 25 px 30 px 35 px

Background color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Text color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Apply/Save settings

Ebook has 1066 lines and 39495 words, and 22 pages

>>Hut! att klandra Guds vilja! som om han inte hade det bra i himmelriket>>, sn?ste frun och gaf madamen en puff. >>Ja, g? hon efter Schana, g? ?r hon sn?ll ..., s?g, att kusin ska' vara h?r klockan elfva, h?r hon. Men stopp! jag springer sj?lf, den fattiga halfmilen ?' ju inte att tala om! Sj?lf vill jag g?. Ses?!>>

Ifrig och brusande for hon omkring, skyndade att f? i sig sitt morgonkaffe, och s? koftan p? och hattskrollan.

Madamen hj?lpte sin matmor p? med den gammalmodiga, kortlifvade, bruna doffelkappan, som var alldeles urblekt i ryggen, satt som p? en g?rdsg?rdsst?r, slog veck b?de fram och bak och var f?r kort i ?rmarne. Men frun m?rkte det icke, hon kn?t kjolarne h?gt upp, s? att man kunde se hennes tunna smalben i de gr?randiga bomullsstrumporna och tygskorna med t?h?ttor af blankl?der, men utan klackar.

>>Frun skall v?l ha galoscher p??>> fr?gade madamen.

>>Har hon sett katten i st?flar och kr?kan i skinnvantar, hvasa?>> gaf frun till svar och kn?t sina hattband i h?rd knut under hakan. >>Jag h?r inte till pj?sklisorna jag, d?rf?r ser jag inte ut som hon heller, hon, som g?r och fryser och jamar och har takdropp, fast?n hon har ryssp?ls och ytterst?flar, som om hon ?mna' sig till Rom. S?tt i sig nu hela kaffepannan med cikorian och allt, s? blir hon varm! Adi?s!>>

Borta var hon. Hennes snabba steg f?rtonade snart, och madamen torkade t?rarne fr?n sina tr?tta, rinnande ?gon. Hon satte sig ned vid sin kaffekopp och suckade undergifvet. Kvasten l?g vid hennes f?tter, dammtrasan utbredd som en servett i hennes famn. Solen hade nu g?tt upp. I darrande str?lar sm?g den fram och lekte med den f?rgyllda ramen, som satt omkring >>salig polisens>> portr?tt, -- en blyertsteckning utf?rd af en tacksam och talangfull klient, en l?sdrifvare, som hade att tacka Petreus f?r en f?rl?ngd frihetstid n?gon g?ng i den gamla, goda tiden.

Madamen kastade en blick p? portr?ttet. Ack, hvad han s?g rar och mild ut, den gode, sn?lle polis Petreus Lamstr?m! S?dana stora, runda ?gon och ingen underl?pp synlig! Likt var det, han s?g alltid ut som en b?ttre m?nniska. Den tiden hade hon kallat honom >>pedellen>>, hon tyckte att det l?t s? l?rdt. Hon mindes ?nnu hur han gick p? gatan, from som ett lamm, och hur frun, den otacksamma varelsen, i vredesmod kallat honom >>f?rbog>>, >>?snakind>> och >>hvita pl?ster>>, bara f?r det han l?t allt g? som det ville i staden, och aldrig lade sig emellan, n?r n?got var p? f?rde.

Hennes br?st h?jde sig till j?mnare andedrag. Hon sof med armb?gen mot bordet, d?r ?nnu kaffepannan stod och doftade. Hufvudet hvilade mot den andra handens grofva, stora fingrar. Munnen drogs till ett litet ynkligt, vemodigt leende. Kanske hon dr?mde. Ljufva dr?mmar om den rare polisen, hvars portr?tt h?ngde framf?r henne. Den s?te, rare pedellen! Ack, ack, ack!

I rummet n:r 46 i villan >>Friden>> satt Schana Immanen och vadderade f?llen p? sitt nyss f?rf?rdigade bomullstygst?cke. Hon hade sv?rt att se i hvardagslag, n?r det var m?rkt och molntungt i luften, men i dag, i s?dant solsken gick det riktigt pr?ktigt att arbeta.

Rummet var icke litet, men s?g t?mligen tomt ut. De tv? s?ngarne, byr?n, sk?pet och bordet fyllde obetydligt, kakelugnen gjorde sitt till f?r att m?blera, likas? den enorma t?ckb?gen, men det hj?lpte ?nd? icke. De gr? br?dv?ggarne utan tapeter, de kala f?nstren med sina alltf?r sm? jalusier, allt tycktes liksom v?nta p? att omhuldas, ombonas, bekl?das, beh?ngas och g?ras behagligt.

Hon, som satt d?r invid f?nstret med ?gonen f?sta p? arbetet, var en kvinna p? n?ra sjuttio ?r. En liten vek och sympatisk person med ett rundlagdt ansikte och h?g panna, uppn?sa och ?nnu t?mligen fylliga l?ppar. ?fver den gamla vissnade fysionomien hvilade ett uttryck af ro, af stilla undergifvenhet och barnslig fridsamhet. N?r hon s?g upp med de svaga och kisande men klara ?gonen, och sn?rpte ihop sin mun, liksom f?r att hj?lpa tr?den att g?ra sig liten i akt och mening att l?ttare g? igenom n?ls?gat, s? var hon ?nnu t?ck och behaglig.

Den m?rka yllekl?dningen satt v?l p? henne, l?tt och l?st f?ll den ?fver hennes symmetriska lemmar, en liten svart sidenduk var med en kr?sn?l hopf?st ?fver br?stet. Ocks? p? hufvudet bar hon en svart duk, knuten under hakan. Ett ljusbrunt, l?tt graspr?ngdt h?r syntes i tunna b?ljande gardiner d?r inunder, nedre k?ken och hakan hade en tendens att framtr?da n?got f?r mycket, eljest var allt harmoniskt i detta f?rade, bleka anlete, som dock aldrig varit hvad man kunde kalla vackert.

Nu d?nade det i stentrapporna och kraftiga steg lj?do i korridoren. De stannade vid fyrtiosexan och d?rren rycktes h?ftigt upp. Frun fr?n R?dbergsgr?nd stod i d?rren, rak och kavat, icke olik en till hexa utkl?dd rekryt.

>>Pina och d?d, Schana, om jag vet hva' v?r Herre t?nkte p?, n?r han tog sig f?r att skapa de d?r karlstackrarne till v?rlden! Bara jag g?r p? en gata, vimlar det af den ohyran, b?de halffulla och helfulla, och h?r ute ?' det rent f?rd?mdt! Olyckor g?r di hvart di komma, och i v?gen ?' di, hvar di ?'!>>

>>K?ra kusin>>, sm?log Schana, >>nog g?r ju fruntimren ocks? olyckor, gun?s!>>

>>Nej, aldrig om di ?' allena! ?' n?got galet med ett kvinnfolk, s? kan man vara viss p?, att det har varit ett karlkr?k med. Hur var det icke nyss h?r ute, gick han inte in p? utsk?nkningen den d?r Juko, fast gumman hans drog i honom f?r att f? honom till fabriken tillbaka. Jag sku' gett honom ett m?tt br?nnvin, jag, s? han aldrig stigit upp mera!>>

>>Nu blir kusin het igen -- t?nk p? grannarne! Jag har hyrt ut rummet h?r till tre nattliggare nu>>, sade Schana saktare och f?r att byta om samtals?mne, >>det ?r f?r hyran nu till april.>>

>>Det ?r v?l inte till karlar, Schana?>> skrek kusin och gick n?rmare -- >>du har v?l inte g?tt och blifvit tokig heller, du ocks??>>

>>Nej, det ?r till fabriksflickor ... jag ligger sjelf p? golfvet, jag sofver s? godt, s? det g?r ingenting. Sitt ned, kusin, hvad nytt?>>

Med undran h?rde Schana kusin Lamstr?ms ber?ttelse om kaktusv?xten, som f?tt en knopp. Aldrig hade hon t?nkt sig, att hon skulle f? upplefva detta! Hvart femtionde ?r! T?nk, att det var femtio ?r sen! Hon mindes den dagen, som hade det varit helt nyss.

>>Jag minns alltihop jag med, du!>> sade fru Lamstr?m. >>Jag var sjutton ?r och bodde hemma. Vi hade bakat mikaelibaket och s? sa' far, att vi skulle f? sj?kaptens-fr?mmande till kv?llen, och d?rf?r skulle vi ha nya kl?dningarna p?, mor min och jag. Han ville ha mig till skutkaptenska, men jag sa' stopp! Det var f?r groft den tiden, kan t?nka.>> Kusin Lamstr?m talade med sin djupa baryton, l?ngsamt och med sm? pauser, liksom hade hon l?st upp en utanlexa. Endast ibland ryckte hon upp sig och uttalade en sats kort och br?dskande, liksom ett slags ov?ntadt impromptu.

>>Jag var n?stan nitton>>, hviskade Schana. >>Ack, hvad jag var lycklig! Minns kusin att han ... student Asp brukade komma till oss om s?ndagarne?>>

>>Jag hade utom sj?kaptenen tv? andra galna friare>>, fortsatte kusin utan att svara, >>repslagaresonen ifr?n Kronohagen och sjukvaktar Kloss fr?n gamla Klinikum. Herre Gud!>>

>>Och minns kusin den s?ndagen kusin l?ste h?gt postillan och stack ett bref till mig under bordet. Fostermor fick fatt i det sedan -- ett par dagar efter?t.>>

>>Schana, du har alltid varit ett sj?p! Hva' i all v?rlden smussla du under bordet f?r? Kunde du inte ha tagit studenten i tassen och ?rligt och ordentligt ha g?tt till fostermamman och sagt: 'Den h?r narren t?nker jag ta'. Hva?>>

>>Kusin vet, att jag var fattig och bara upptagen p? n?der som egen, men h?llen som en slags pass opp ?nd?, och han var ung och en b?ttre karl, som hade f?rm?gna f?r?ldrar och allt.>>

>>Tacka tusan! B?ttre karl! S?dan d?r dromedar! Puh! kamrer, en karlkrake, och du...>>

>>Kusin, bet?nk att det ?r om kamrer Asp kusin talar! Bet?nk, han har det godt, han, s? fin och f?rn?m nu, i kejserliga senaten! En h?g person har han blifvit, han, medan vi tv? stackare... Ja, kusin -- -- han har g?tt den ljusa v?gen, han. Om honom ska' man tala med en annan respekt ?n om oss andra.>>

>>Kusin, kusin!>> Schana s?g upp p? sin h?gresta v?ninna och hennes blekbl? ?gon f?stes med ett besynnerligt uttryck af f?rebr?else och beundran p? den stolta fru Lamstr?ms ifriga fysionomi med dess lifliga grimaser och knyckar.

>>Ja, du stod och tj?t, Schana, och s?g ut som en m?rderska, ditt oskyldiga n?t! Jo, det kommer jag nog i h?g. Naturligtvis tog karlen till f?tter p? vanligt hj?lteman?r. Och din fostermor dammade dig om ?ronen, som om du varit full af mal. Att du inte kunde kl?cka ur dig att du inte annat ondt gjort ?n suckat f?r den d?r studentstackarn.>>

>>Hon h?rde ju inte p?, hva' jag sa', och inte du heller! S?dan skam, att hon andra dagen, -- det var en fredag och det sm?regnade, s? att hon m?ste ta' den stora, gr?na paraplyn och schal p? hufvudet, -- att hon andra dagen gick ?stad till hans hem, till hans h?gtuppsatta, rika f?r?ldrar; s?dan skam!>>

>>Det h?gf?rdiga packet, kommerser?dets!>> >>Och st?llde till ett f?rskr?ckligt spektakel hos dem, talade om det, som om det hade varit n?got, och Gud vet att det bara var, att han ... att han tyckte jag var beskedlig och sn?ll, och jag tyckte om honom tillbaka, och att han ibland skref verser!>>

>>Visade han sig d?refter inte mer hos er, den tappre hj?rteriddaren din?>> fr?gade ?nkefrun med ett obeskrifligt f?raktfullt tonfall i r?sten.

>>Nej!>> Kusin Schana s?g ut genom f?nstret och f?ljde med blicken r?ken fr?n skorstenen p? huset invid. Den slog r?tt upp mot den bl? himlen och f?rsvann i allt vidare ringlar h?gt upp. >>Ibland i skymningen gick han f?rbi, och jag fick ju mina bref genom dig. Tv? g?nger m?ttes vi h?ndelsevis, och han kom d? och talade n?gra ord med mig -- ungef?r likadant, som det stod i brefven...>>

>>Verser?>>

>>Neej, men det var v?l s?dan d?r poesi.>>

>>Poesi!>> Fru Lamstr?ms grofva r?st uttryckte, d? hon uttalade detta ord, en hel v?rld af koncentrerad indignation.

>>Tacka Gud, kusin, tacka Gud! Men -- bra s?g han ut, det kan inte nekas! Han kom med brefven sj?lf, jag stod alltid i k?ket och gick emot honom, n?r jag s?g honom fr?n f?nstret. Det var till bel?ning d?rf?r, kan t?nka, som han en vacker dag hade med sig den d?r lilla fattiga kaktusv?xten i en potpurrikruka. D? liknade den en gurka. Han hade krukan under armen och var s? generad, d?r han kom stickandes med den, s? det var en ynk! Jag skrattade ?t honom jag, och sa' att det inte beh?fdes n?gra mutor f?r den smulan jag giort. Men kaktusen tog jag...>>

Hon tystnade. B?gge sutto en stund upptagna af sina tankar. Snart fortsatte frun: Och n?r han gick, tyckte jag det var synd, f?r han sa' s? underligt adj?, och -- jag har inte sett honom se'n ... han var ju borta i m?nga herrans ?r, och han har v?l blifvit s? f?r?ndrad, s? jag skulle nog inte k?nna igen honom nu.>>

Schana s?g alltj?mt ut?t, hennes tr?tta ?gon f?ljde mekaniskt r?khvirflarne, men tankarne voro l?ngt borta.

>>Glada Katrin>> hade satt sig p? s?ngkanten. Under det hon talade, vaggade hon med kroppen i takt fram och tillbaka och gaf p? samma g?ng med f?tterna ett litet slag i golfvet. H?nderna h?ll hon st?dda mot kn?na, och hennes blickar sv?fvade liksom Schanas ut i det obekanta.

>>Och en g?ng, n?r jag hade lunginflammation och inte visste till mig, h?ll hon p? att vissna f?r oss, minns du? D? kom du hem fr?n landet och var n?ra att sl? till mig f?r krukan, som stod torr som krut midt i sommarhettan.>>

>>Ja, var du inte ett n?t, Schana, d? med>>, r?t frun, >>ett n?t, d? som alltid! Att inte ha s? mycket vett kvar f?r att du hade en smula hufvudv?rk, s? att du kunde komma ih?g blomman; men du har nu alltid haft d?ligt hufvud, Schana>>, tr?stade hon, >>ett fasligt d?ligt hufvud!>>

>>Men se'n dess, de sista tjugu ?ren, s? har hon alltid st?tt hos dig. Och nu, Herre Gud -- efter femtio ?r, nu skall hon blomma! Ack, ack!>>

>>Hon ?r nog f?rdig i morgon eftermiddag, Schana>>, sade glada Katrin och steg upp fr?n s?ngen. >>Kom i morgon och stanna hela dagen! Adj?.>>

Hon gick mot d?rren men stannade pl?tsligt framf?r den med ryggen v?nd mot v?ninnan. S? stod hon en stund stilla som en bildstod. Slutligen v?nde hon p? hufvudet en smula och yttrade till h?lften f?r sig sj?lf, eller som om hon talade till v?ggen:

>>Det ?r riktigt synd att han ?r karl, riktigt synd! F?r det ?r inte att f?rdra det. Och hvem vet, hvar han bor... Han var allt bra beskedlig eljest, n?r han kom med den d?r krukan... Och sj?lf hade han planterat den... Riktigt synd! Kamrer! kant?nka. -- Hva' sa' du, kusin Schana?>> hon v?nde sig h?ftigt mot den gamla mamsellen, som ?ter var inbegripen i monteringen af sitt t?cke. >>Jas? ingenting. S? adj? d?!>>

Nu ?ppnade hon d?rren bullersamt och gick hvisslande ut med snabba, kraftiga steg och sv?ngande med de l?nga armarne likt en skolpojke, trafvade ?stad genom korridoren och utf?r trapporna.

Ett litet varmt och matt leende lekte ? kusin Schanas l?ppar. Hon hade f?rst?tt glada Katrins ofrivilliga monolog. T?nkte hon p? att bjuda honom? Nej, hon fruktade, att han som karl icke skulle anst? hennes fr?n alla s?dana ohelgande element renade lilla hem. Hon skulle s?kert sl? den tanken ur h?gen. S? synd! Att f? se honom ?nnu en g?ng, f? se honom s? n?ra sig, honom, som hon aldrig kunde gl?mma!

Bara man v?gade bjuda honom! Han skulle kanske anse det som bevis p? stor taktl?shet. M? h?nda till och med f?r of?rsk?mdhet, s? f?rn?m som han var.

Han var s? vacker d?, l?ng och rak och med m?rkt, v?gigt h?r. Han hade ett eget s?tt att nicka v?nligt, att b?ja hufvudet ?t h?ger och se p? henne -- fostermodern p?stod, att han vindade och var krokig i nacken, men det hade hon d? aldrig m?rkt.

Share on: WhatsApp @Hash Facebook Tweet