Read Ebook: Kvinnlighet och erotik I. by Leffler Anne Charlotte

Font size: 10 px 15 px 20 px 25 px 30 px 35 px

Background color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Text color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Apply/Save settings

Ebook has 200 lines and 16956 words, and 4 pages

Denna lilla misst?mning kastade en skugga ?fver hennes gl?dje, d? hon en stund d?refter fick omfamna sin son. Hon s?g ocks? att Rikard k?nde sig obehagligt ber?rd af det flyktiga och konstladt likgiltiga s?tt, hvarp? Alie h?lsade honom.

>>Hvilken ot?ck, gammal gumma jag ?r>>, sade hon f?r sig sj?lf. >>Jag som just ville att hela hemmet skulle str?la emot honom, d? han kom -- och s? har jag sj?lf f?rst?rt hela gl?djen med mina dumma och on?diga farh?gor.>>

>>V?nta -- nej, du skall inte ber?tta n?gonting f?rr ?n Alie kommer in>>, afbr?t hon sonen, d? de suto tillsamman i soffan i hvardagsrummet, sedan han packat upp och ordnat alla sina saker, hvilket skedde strax sedan han kommit inom d?rrarna. >>L?t mig g? efter Alie f?rst.>>

>>Men h?r nu, mamma, s?g mig, hvad g?r det egentligen ?t Alie?>> utbrast den unge officern och sprang upp. Han satt aldrig m?nga minuter p? samma plats. >>Hvarf?r tog hon s? sn?ft och ov?nligt emot mig? Jag som trott mig f?rst? af mammas bref, att hon ?nd? hyste b?de intresse och v?nskap f?r mig.>>

>>Det g?r hon ocks?, Rikard, det kan du vara s?ker p?. S? som hon f?ljt med hela ditt lif under alla dessa ?r -->>

>>S?ledes ?r det bara den vanliga, svenska tillgjordheten>>, utbrast han, f?rtretad. >>Jag mins det d?r sen gammalt -- h?r i norden kan en flicka aldrig vara naturligt v?nlig mot en man, utan det skall vara god ton att vara fj?r och f?rbeh?llsam och f?rsigtig, som vore hennes dygd i fara vid minsta blick fr?n en karl. Jag ?r van att umg?s p? en helt annan fot med unga damer, skall jag s?ga mamma. Amerikanskorna t. ex. hur naturliga och kamratlikt v?nliga ?ro de icke mot en man, s? snart de l?rt k?nna honom. Usch, jag kan inte med det d?r svenska pryderiet och hyckleriet!>>

Han gick af och an och kastade tillbaka rockuppslagen, som om de tryckte honom p? br?stet. >>Puh! Hvad det ?nd? ?r f?r en kvalmig atmosf?r h?r i v?rt hederliga Sverge.>>

>>Men det ?r verkligen inte als likt Alie att vara pryd, det f?rs?krar jag dig.>>

>>N?, s? bed henne komma in d? och s?g, att jag verkligen inte ?r s? farlig. Hon beh?fver inte als anv?nda s? starka medel f?r att h?lla mig p? afst?nd. Jag har en mycket fin n?sa i det fallet och har ?nnu aldrig fallit en kvinna besv?rlig -- aldrig gjort min kur f?r n?gon, som ej uppmuntrat mig d?rtill.>>

>>Alie, Rikard tycker det ?r s? konstigt af dig, att du h?ller dig undan p? detta s?tt>> -- fru Rode talade i den half?ppna d?rren in till Alie, som satt och skref, >>han ?r riktigt f?rargad p? dig. Kom ut nu!>>

>>Jag har inte tid>>, svarade Alie utan att se upp. >>Jag m?ste f? af det h?r brefvet i dag.>>

F?rst vid middagen visade hon sig ?ter, och fru Rode s?g, att Rikards blickar nu underkastade henne en t?mligen omild kritik. Detta gjorde henne med ens s? f?runderligt varm om hj?rtat f?r Alie. Hon h?ll i sj?lfva verket af henne som en dotter och t?lde aldrig af andra den minsta anm?rkning mot henne. Hon ville g?rna att hennes son skulle beundra henne -- bara han icke f?ste sig vid henne p? allvar. Hvarf?r hon egentligen var s? r?dd f?r detta gjorde hon sig icke riktigt reda f?r.

>>Det ?r b?st Rikard v?ljer n?gon, som jag aldrig f?rr sett>>, brukade hon ibland helt uppriktigt s?ga till Alie. >>Jag har s? stora fordringar, att ingen som jag k?nner n?gonsin kan tillfredsst?lla mig. D?rf?r vill jag inte k?nna henne f?rr ?n det ?r f?r sent att ?ndra -- d? f?r jag naturligtvis lof att f?rs?ka vara n?jd.>>

Detta hade dock icke hindrat henne att oroas af den lifligaste svartsjuka ? sonens v?gnar hvarje g?ng hon sett n?gon annan man egna Alie sin hyllning.

>>Hvad alt ?r sig likt h?r>>, sade Rikard, d? de efter middagen suto tillsammans alla tre. >>Samma stick-korg, som jag alltid brukade leka med och trassla till garnet -- mins mamma det -- och samma gamla, n?tta album, som jag till mammas f?rtviflan brukade sitta och kn?ppa p?.>>

>>Ja, och du har ?nnu samma oro i fingrarna, kan jag m?rka>>, sade modern och slog honom sk?mtsamt p? h?nderna.

>>Ja, och i benen>>, inf?ll han och sprang upp. >>Mins du, hur du brukade f?rmana mig att man b?r sitta stilla och icke g? s? d?r af och an, n?r man talar. Se h?r -- de gamla m?rkena p? mattan efter min kammarmotion h?r inne om kv?llarna. ?h, hvad det altsammans kommer lefvande tillbaka f?r mitt minne! Men hvad jag icke f?rst?r>>, sade han och stannade, >>det ?r, att ni kunnat lefva p? det h?r s?ttet i s? m?nga ?r utan den minsta omv?xling. Mamma, som ?r gammal och g?tt igenom s? mycket, det kan s? vara -- men Alie -- dag ut och dag in lika -- och det medan jag tumlat om i lifvet under s? m?nga, olikartade f?rh?llanden -- gjort f?ltt?g i Afrika, upplefvat alla m?jliga ?fventyr -- jag vet inte, jag f?r f?rnimmelsen af n?got tr?ngt och f?rkv?fdt n?r jag t?nker p? det lif, ni f?rt. Har du varit lycklig med detta, Alie? Hvad ?r det som f?rm?tt dig att lefva s? -- det skulle jag bra g?rna vilja f?rst?.>>

Han stannade, kastade sig ned i den lilla soffan bredvid henne och b?rjade leka med hennes brodergarn.

Hon satt med ?terh?llen andedr?gt, lutad ?fver sitt arbete. Hennes hj?rta bultade v?ldsamt. Om han bara ville g? sin v?g -- ej sitta henne s? d?r n?ra, ej snudda s? d?r vid hennes axel, som han gjorde, d? han lade handen p? soffryggen bakom henne. ?h, om han ville resa sig upp och g? -- bara en liten bit bort?t rummet, s? skulle hon nog ?tervinna sin sj?lfbeherskning och kunna svara honom lugnt och naturligt. Men att se upp p? honom nu, d? han satt s? n?ra -- det var icke m?jligt.

Han v?ntade n?gra minuter p? ett ord fr?n henne -- men d? hon fortfarande satt med hufvudet nedb?jdt, blef han ?ter f?rtretad ?fver hvad han kallade hennes pryderi, reste sig och gick till modern, som satt i en gungstol, hvilken han nu med pojkaktig lekfullhet b?rjade s?tta i s? h?ftig r?relse att den gamla skrek p? samma g?ng som hon skrattade af gl?dje att ha sin gosse st?ende d?r, som i forna tider. Han kom att st? n?stan med ryggen v?nd mot Alie, och hon kunde nu obem?rkt se upp p? honom. Hon hade alltid beundrat nackens fina form -- figurens smidiga styrka, som hade n?got af en st?lfj?ders sp?nstighet, d? han sprang upp s? d?r pl?tsligt, som han vanligtvis brukade g?ra d? han blef ifrig. Hans utseende hade egentligen en fin, n?stan kvinlig sk?nhet, fast pr?glad af en brinnande, nerv?s energi och en verksam, arbetande intelligens, som hade n?got smittande och elektriserande. Alie hade alltid k?nt, att man icke kunde vara sysslol?s i Rikards n?rvaro, och hon fann sig nu tr?ffad af hans kritik ?fver det n?got apatiska dr?mlif hon f?rt de ?ren han varit borta.

>>V?rt lif har inte varit s? enformigt, som du tror>>, sade modern efter en stund. >>Du har minsann vetat att h?lla oss i sp?nning med alla dina planer och dina vilda f?retag. Under f?ltt?get f?ljde Alie p? kartan alla dina man?vrer -- hon hade skaffat sig stora specialkartor fr?n Paris och ett par digra arbeten ?fver Algier. Du skulle sett henne, n?rsynt som hon ?r, hur hon l?g dubbel p? det stora salsbordet f?r att kunna se p? kartan -- och hur hon sn?ste mig, stackare, n?r jag ibland gjorde dumma fr?gor och inte hade riktigt reda p? din marsch-rut. Ja, vi lefde i en sp?nning, som om v?rt eget hus varit bel?gradt af fiender.>>

Rikard s?g p? Alie och fick ett ?gonblick reda p? hennes blick. Han s?g d?ri n?got, som liknade en reflex af det lefvande intresse modern beskrifvit. Han blef v?rmd h?raf och n?rmade sig henne ?ter.

>>Och ni v?ntade naturligtvis med hvarje post att f? h?ra, att jag fallit f?r n?gon arabs kula?>>

>>Naturligtvis!>> svarade Alie, och skalkaktigheten fick ?fverhand ?fver f?rl?genheten. >>Tant s?g Rikard hvarje natt ligga badande i blod p? ett ?fvergifvet slagf?lt, under det korparna d? och d? h?ggo sig ett stycke k?tt till f?da.>>

>>Usch Alie, s?dana ot?cka ord du har. Jo, du m? tro, Rikard, det var roligt, n?r jag h?ll p? att f?rg?s af ?ngest f?r dig att h?ra henne tala i den d?r v?gen -- -->>

Rikard s?g h?pen ut.

>>Men det gjorde naturligtvis inte Alie d?!>>

>>Jo visst>>, sade fru Rode och alla de sm? vecken vid hennes ?gon b?rjade att r?ra sig och sm?le. >>Du tror kanske, att hon s?kte tr?sta mig -- att hon sade mig n?gra v?nliga och lugnande ord? Nej, l?ngt d?rifr?n. Hon bara gr?lade p? mig och sade att jag var dum och l?jlig och odr?glig, och att om jag inte upph?rde att beklaga mig skulle hon g? sin v?g och jag skulle aldrig f? se henne mer o. s. v.>>

>>Ja>>, sade Alie, som nu b?rjade blifva mer lik sig sj?lf och falla in i sin vanliga, sk?mtsamma ton. >>Det var det enda, som hj?lpte. N?r jag riktigt hade gr?lat p? henne en l?ng stund upph?rde hon vanligtvis att gr?ta och j?mra sig, och ibland lexade jag till och med upp henne s? grundligt, att jag fick henne att skratta. Men talade jag v?nligt till henne och s?kte uppmuntra henne, d? blef det bara sju g?nger v?rre. D? blef hon riktigt ond p? mig och sade, att jag talade mot mitt b?ttre vetande och att det vore b?ttre, om jag ?tminstone ville erk?nna att Rikard var s?rad eller f?ngen eller d?d eller -- ja, gu'vet, om hon inte ibland misst?nkte araberna f?r att vara m?nnisko?tare och servera Rikard som stek p? middagsbordet. Jo, medge, tantis lilla, att du inte var riktigt s?ker p? den saken. Fast det v?gade hon f?rst?s aldrig s?ga till mig, ty d? visste hon att jag skulle sk?mt ut henne f?r hennes okunnighet.>>

>>Tro inte p? hennes dumma prat, k?re Rikard!>> sade fru Rode och slog henne p? kinden -- Alie hade stigit upp och stod framf?r den gamla, lutad ?fver henne, st?djande sig p? gungstolens armst?d. >>Ibland hittade hon p? att h?lla med mig och ?fverdrifva min oro>>, fortfor hon, v?nd till Rikard. >>D? l?tsade hon sj?lf vara alldeles f?rtviflad, s? att jag m?ste tr?sta henne.>>

>>Och det var naturligtvis bara spel?>> fr?gade Rikard, som blifvit helt vekt st?md vid skildringen af hur dessa b?da lefvat blott i tanken p? honom, medan han varit ute och upps?kt ?fventyr och endast t?nkt p? att g?ra sitt eget lif s? rikt och intressant som m?jligt. >>Du var sj?lf aldrig det minsta orolig f?r hur det skulle g? mig, Alie?>> Hon sl?ppte gungstolen, v?nde sig om och s?g honom in i ?gonen. Han grep hennes h?nder och kysste dem, men hon drog dem fort tillbaka. >>Skola vi inte g? ut en stund?>> fr?gade han. >>H?r k?ns s? kvaft och jag ?r inte van att sitta inne en hel eftermiddag. Mamma vill inte -- nej, det kunde jag tro, du har naturligtvis alldeles kommit ur vanan att promenera nu, n?r jag varit borta -- men, Ali? Har du varit ute i dag?>>

>>Nej, men -- -->>

>>G?r du inte ut f?r hvarje dag?>>

>>?hnej, inte precis!>>

>>Men hvad ?r det f?r ett lif! Sitta mellan fyra v?ggar -- ung, som du ?r! Alie, ?h, hvad jag hade lust att l?ra dig, hvad det vill s?ga att lefva! Kom med mig nu!>>

Nej, Alie ville inte. Hon hade alla m?jliga f?rev?ndningar. Hon skulle sy ut det d?r m?nstret -- hon hade litet ondt i hufvudet, det s?g s? regnigt ut o. s. v. Men Rikard gaf icke vika. Hans friska energi och lefnadslust verkade s? smittande, att Alie sj?lf b?rjade tycka, att hon lefvat som en riktig mullvad, och att hon v?l kunde beh?fva skaka af sig litet jord.

Och s? gingo de -- gata upp och gata ned -- ut?t Djurg?rden, hem ?fver Ladug?rdsg?rdet och Lill-Jans och Villastaden. Han ville se p? alla nybyggnader, alla planteringar, som vuxit upp sedan han reste. Att hon, som icke hade hans vana vid marscher och strapatser kunde blifva tr?tt af en s? l?ng promenad, f?ll honom icke in. Han hade aldrig tanke f?r annat, ?n hvad som f?r ?gonblicket intresserade honom sj?lf, och Alie skulle f?rr ha g?tt tils hon stupade ?n hon velat l?tsa om att hon var tr?tt.

Dylika promenader upprepades sedan ofta och ?fven fru Rode, som under flera ?r f?rt ett n?stan fullkomligt stillasittande lif, blef snart tvungen att f?lja med Rikard ut p? visiter, p? teatrar, p? utf?rder ut?t landet.

>>Jag ?r i alla fall tacksam, s? l?nge jag slipper vara med om springlekar>>, sade gumman humoristiskt en dag d? Rikard hade ?fvertalat henne att f?lja med till en familj p? landet, d?r det fans fullt med ungdom i huset.

>>Ja, men det slipper nog inte jag>>, sade Alie, >>fast jag aldrig har kunnat f?rdraga springlekar i all min dar.>>

Om f?rmiddagarne arbetade Rikard n?gra timmar inne i sitt rum p? ett st?rre krigsvetenskapligt verk, till hvilket han samlat material under sina resor. Han t?lde d? ej att st?ras af ett enda ljud -- ingen fick r?ra sig i rummet utanf?r, ingen fick ens taga i en d?rr. Alies rum l?g p? ena sidan om salen, hans p? den andra. N?r det d? n?gon g?ng h?nde att hon kom in utifr?n, d? han satt och arbetade, ville hon ej g? igenom salen, utan kunde sitta l?nga stunder i k?ket och v?nta p?, att han skulle g? ut. Detta s?g modern, men det f?ll henne icke in att g?ra n?gon inv?ndning h?remot. F?r henne var det sj?lffallet, att alt och alla skulle underordna sig under hans trefnad.

F?re middagen voro alltid b?de modern och Alie ute i k?ket och hj?lpte kokerskan med matlagningen, oroliga f?r att ej middagen skulle bli f?rdig p? klockslag. Alie sprang af och an, lyfte p? grytlocken, stack in ett vedtr? i spisen f?r att det skulle brinna b?ttre, h?lde upp soppan, hj?lpte till med dukningen och v?nde p? roastbiffen, mycket ?ngslig f?r att den ej skulle blifva lagom stekt. Rikard hade blifvit s? bortsk?md, att han n?stan aldrig kunde f? n?gon mat h?r hemma, som smakade honom. Modern skaffade hem k?tt fr?n stadens f?rn?mste slagtare och ?fveranstr?ngde sig i ekonomiskt afseende f?r att kunna bjuda honom ett godt bord. Han var visserligen alt f?r ?lskv?rd f?r att g?ra n?gon direkt anm?rkning, men hans kritiska blickar, den f?rsigtighet hvarmed han f?rst smakade p? hvarje r?tt, samt hans allm?nna uttalanden om det f?rtr?ffliga franska k?ket, sade dock tydligt nog, att hennes anstr?ngningar voro f?rg?fves.

Rikard hade emellertid ingen aning om alla dessa omsorger och fick af Alies yttranden snarare det intrycket, att hon var mycket likgiltig f?r alla husliga bestyr. Hon uttalade sig f?raktligt om herrarnas vanliga svaghet f?r ett godt bord och f?rklarade, att en f?rnuftig m?nniska icke borde st?lla n?gra andra fordringar p? sin f?da, ?n att den vore sund och n?rande -- gurmandien vore ov?rdig en t?nkande varelse. I allm?nhet bestred hon n?stan alt, hvad Rikard yttrade, och angrep hans ?sigter och lefnadsvanor p? alla m?jliga punkter, samtidigt med att hon i djupaste hemlighet var villig till hvilket personligt offer som h?lst f?r att hans trefnad ej i n?got fall skulle st?ras.

Han var i allm?nhet litet f?r hastig i sina slutsatser och alt f?r tv?rs?ker och absolut i sina omd?men, samt var van att imponera och bli trodd p? sina ord i synnerhet n?r det g?lde unga damer. Men h?r m?tte honom f?r f?rsta g?ngen hos en kvinna en kritik, som h?jdade honom steg f?r steg, tvang honom att motivera hvarje p?st?ende och r?tta hvarje f?rhastad uppgift. Han ?fverraskades oupph?rligt af att finna, hur mycket Alie hade l?st och t?nkt och hvilket f?rtr?ffligt minne hon hade. Hon var honom fullt vuxen p? hvarje punkt af allm?nt m?nskligt vetande och hade till och med ej s? litet fackkunskaper i hans egna hufvud?mnen, hvilka hon, d? han yttrade sin f?rv?ning ?fver hennes insigter i detta afseende, sade sig ha studerat f?r att s?tta modern i tillf?lle att b?ttre f?lja honom. Han var alltid full af planer och initiativ, och han ?fverraskades af den l?tthet, hvarmed hon satte sig in i hans id?er ?fven n?r det r?rde ?mnen s? fr?mmande f?r henne som strategi, f?rb?ttring af krigsmaterielen o. d.

Han blef ocks? mer och mer lifligt intresserad af hennes samtal och tillbragte st?rre delen af dagen i hennes s?llskap. Men p? samma g?ng som han beundrade henne och f?ngslades af hennes vakna intelligens, var det dock n?got i alt detta, som verkade litet afkylande p? hans k?nslor. Man kunde ej s?ga att hon var okvinlig, hvarken i utseende, r?relser, s?tt att tala eller i afseende p? lynnet och karakt?ren; tv?rt om, hennes h?ngifvenhet f?r hans mor, hennes sj?lff?rsakande lif hos henne voro drag af ?kta kvinlighet -- och dock! Han tog sig sj?lf i f?rh?r och fr?gade sig om det ej kanske endast var hans manliga egenk?rlek, som k?nde sig litet kv?st af att veta hvarje ord och handling st? under en kvinnas kritik; om det han saknade hos henne kanske endast var den blinda beundran, som han f?r s? godt pris pl?gade vinna af hennes k?n. Han sade sig sj?lf, att det endast var hans s?mre, egoistiska, egenk?ra jag, som k?nde sig tillbakast?tt af henne, under det att alt det b?sta inom honom, hela hans djupare personlighet drog honom till denna kvinna, som f?rstod honom s? fullst?ndigt, som var ett s? ypperligt s?llskap f?r honom och som skulle kunna blifva hans verkliga maka i en s? mycket rikare och fullare mening ?n n?gon annan, han k?nt. Han b?rjade ?fvertyga sig sj?lf om, att han ?lskade henne. Det var visserligen ej en s?dan k?rlek, som han stundom dr?mt om -- ej denna alt beherrskande lidelse, hvilken poeterna besjunga. Men han var troligtvis icke m?ktig en s?dan k?rlek, hans fantasi och tankar voro alt f?r starkt tagna i anspr?k af hans vetenskapliga intressen och han sade sig sj?lf, att han i sin hustru snarare beh?fde ett intelligent och angen?mt s?llskap, en v?ninna, med hvilken han kunde utbyta tankar, ?n en ?lskarinna att jollra med. Och en dag, d? de voro ute p? en af sina vanliga promenader bad han henne att blifva hans.

De kommo ej hem tillsammans. Alie kom f?rst och d? modern fr?gade efter Rikard, mumlade hon n?gonting om >>ett ?rende>> och skyndade sig f?rbi henne och in i sitt rum med hatten p? och floret neddraget f?r ansigtet. Fru Rode var van vid Alies underligt v?xlande lynne, i synnerhet sedan Rikard kommit hem, men hon greps dock nu af en of?rklarlig ?ngest, utan att kunna g?ra sig reda f?r, hvad det var hon fruktade. Hon visste att det var l?nl?st g?ra Alie n?gra fr?gor, d? hon befann sig i en s?dan sinnesst?mning som nu, och v?ntade d?rf?r ot?ligt p? sonens hemkomst. Han kom ocks? snart, s?g nerv?s och uppr?rd ut och drog genast modern med sig in i sitt eget rum och st?ngde d?rrarna.

>>S?g mig hvem det ?r, som Alie ?r k?r i?>> fr?gade han tv?rt. >>Och hvarf?r har mamma inte talat om det f?r mig?>>

>>Hvad s?ger du?>> utbrast hon h?pen. >>Har Alie sagt att hon ?r k?r -- i n?gon annan ?n dig?>>

>>Nej, det har hon inte sagt, men hon v?grar kort och best?mdt att blifva min. Och hon vill ej gifva mig n?got sk?l.>>

>>?h, det ?r inte m?jligt -- det ?r inte m?jligt!>> utbrast modern. >>Det m?ste vara ett missf?rst?nd -- jag skall tala vid henne.>>

>>Ja -- men inte ?fvertala henne>>, inf?ll Rikard och h?ll henne kvar. >>Jag vill inte ha en hustru, som endast genom ?fvertalningar blir min. Jag trodde att hon -- det ?r obegripligt, hur man kan misstaga sig s?. F?rs?k i alla fall att f? veta om det ?r n?gon annan.>>

Share on: WhatsApp @Hash Facebook Tweet