Read Ebook: Barnavännen 1905-06 Illustrerad Veckotidning för de Små by Various Gauffin J B Editor

Font size: 10 px 15 px 20 px 25 px 30 px 35 px

Background color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Text color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Apply/Save settings

Ebook has 4175 lines and 336423 words, and 84 pages

Editor: J. B. Gauffin

Kristi Himmelsf?rd.

Apg. 1: 4-11.

Wi minnas fr?n ber?ttelsen om Kristi f?rklaring, att fr?lsaren d? n?tt den fullkomning, att han utan d?d kunnat ?fverg? till det himmelska och of?rg?ngliga lifvet genom en himmelsf?rd. Men vi minnas ocks?, att han af k?rlek till oss stannade kvar p? jorden f?r att genom lidande och d?d blifva f?rsoningen f?r v?ra och all v?rldens synder, och att genom sin uppst?ndelse b?ra fram lif och of?rg?nglighet f?r oss. Nu f?rst var hans verk h?r nere full?ndadt, nu kunde han och nu ville han ?tertaga den h?rlighet, som han ?gt hos Fadren, f?rr?n denna v?rlden var skapad, nu kunde han och nu ville han genom en himmelsf?rd intaga sitt rum p? Fadrens h?gra sida i himmelen. Fr?n denna h?rlighet verkar han nu f?r att draga oss m?nniskor upp till sig. Han vill h?ja och lyfta oss upp ur synd och f?rnedring till ljus och frihet och lycka.

Men hans apostlar och alla hans l?rjungar skulle j?mv?l de verka f?r samma h?ga och stora m?l. F?rdenskull hade Fadren gifvit l?ftet om Andens utgjutande ?fver f?rsamlingen. Detta l?ftes uppfyllande skulle nu apostlarna f?rbida i Jerusalem. D? skulle de erh?lla den kraft af h?jden, som de beh?fde f?r att er?fra v?rlden ?t Kristus och s?tta den i r?relse p? v?g upp?t till Gud. ?fven vi f? taga till oss Guds l?fte och bedja om hans Helige Ande, p? det att vi m? kunna varda Herrens sm? tj?nare och tj?narinnor. Herrens f?rsta l?rjungar trodde, att fr?lsaren efter uppst?ndelsen skulle uppr?tta det rike, han s? m?nga g?nger talat med dem om under sitt jordelif. Men deras f?rest?llningar om Guds rike voro ?nnu uppblandade med judisk villfarelse. Kristus skall nog en g?ng f?rvisso uppr?tta sitt rike p? jorden, men d?rinne skall f?rsamlas icke blott troende judar, utan troende fr?n alla folk och sl?kten och tungom?l. Kristus tillh?r nu icke blott Israel utan han tillh?r alla folk. Han ?r nu allas v?r fr?lsare. Det var ett s?dant evangelium, en s?dan fr?lsare, apostlarne skulle g? ut att f?rkunna i Jerusalem, Judeen, Samarien och sedan intill jordens ?nde. Alla m?nniskor skola h?ra fr?lsningens evangelium f?r att blifva i tillf?lle att tro p? Jesus till fr?lsning.

Och n?r han utvecklat f?r apostlarne, hvilken uppgift de skulle fylla i v?rlden och omtalat f?r dem huru de skulle varda skickliggjorda f?r detta stora v?rf, d? uppfor Herren Kristus till himlen i allas deras ?syn. Under det de b?ja sig ned i tillbedjan, lyftes han upp ifr?n dem, i det han str?cker sina h?nder till v?lsignelse ?fver den troende skaran. En ljus sky d?ljer honom snart f?r deras lekamliga ?ga, men i sina hj?rtan k?nna de, att han ?r n?r de sina alla dagar intill tids?lderns slut.

Dock--innan l?rjungarna ?terv?nda till Jerusalem fr?n Oljoberget, s?nder fr?lsaren dem en sista h?lsning genom tv? himmelska budb?rare, som s?ga, att Jesus Kristus en g?ng skall ?terkomma i synlig m?tto till jorden. Det ?r d? han h?r skall uppr?tta sitt rike, ett rike af r?tt och r?ttf?rdighet. Det ?r d? jorden skall ?terf? paradisets f?gring och m?nskligheten edens frid och lycka i sina hj?rtan.

Men under det vi v?nta p? denna h?rliga tid, skola vi alla s?ka det eviga och himmelska, p? det att vi m?tte f? vara med i detta h?rliga rike.

Brodersk?rlek.

Men en vacker januarimorgon stannade baronens vagn d?rute f?r att f?ra fru Henriksson och hennes dotter samt doktorn till j?rnv?gsstationen. Doktorn ville icke afst? fr?n r?ttigheten att f?lja sin lilla patient till sjukhuset och ?fverl?mna henne ?t sin ber?mde ?mbetsbroder samt beskrifva f?r denne f?rloppet af sjukdomen i foten.

En h?rlig v?rdag n?rmar sig sitt slut. De f?rsvinnande solstr?larna glittra mot de silfverbeslagna seldonen p? tv? h?star, hvilka liksom p? lek springa framf?r en vagn p? den dammiga landsv?gen. De b?da kvinnliga resen?rerna ?ro kl?dda i djup sorgdr?kt. Vi k?nna dem v?l, det ?r fru Henriksson och hennes dotter, Anna. Den sistn?mnda har dock f?r?ndrat sig mycket, det lilla ansiktet blickar s? friskt och rosigt fram ur sin ram af ljust, lockigt h?r. ?gonen str?la af h?lsa och lefnadslust och blicka gladt och lifligt omkring sig i den vackra nejden. Hon g?r modern uppm?rksam p? allt som m?ter dem; hvarje nyl?fvadt tr?d, hvarje liten blomma vid den sorlande b?cken aflockar henne ett litet utrop af gl?dje, och omedvetet v?nder hon moderns tankar fr?n de sorgliga minnena.

Fru Henriksson ser ocks? ovanligt kry ut, om ?fven det sm?rtfyllda draget vid munnen samt hennes gr?nade h?r b?ra vittne om, att den djupa sorgen ?nnu icke ?r helt ?fvervunnen. Men Annas blomstrande h?lsa och friska gl?dtighet uppmuntrar henne alltid, n?r sm?rtan ?fver f?rlusten af hennes gosse vill trycka ned henne.

Hon har ju ocks? stor orsak att vara tacksam mot Gud. Behandlingen af Annas sjuka fot har lyckats fullkomligt, och hon kan nu springa s? muntert omkring som hvilket annat barn som helst.

Nu viker vagnen af in i en skuggrik lindall?, som g?r f?rbi kyrkog?rden in i byn. D?r ber fru Henriksson kusken stanna och stiger ur tillika med dottern. Vagnen rullar vidare, medan mor och dotter ?ppna kyrkog?rdsporten och l?ngsamt g? dit in. Deras f?rsta vandring g?ller deras ?lsklings graf. Snart hafva de funnit den. K?rleksfulla h?nder hafva prydt kullen med blommor och kransar och ett hvitt marmorkors lyser emot dem. Det reser sig ur blommorna, och p? korsets fot st? med gyllene bokst?fver orden: "K?rleken upph?r aldrig".

L?nge st? de b?da tysta framf?r den lilla kullen, som g?mmer det k?raste de ?gt p? jorden, och varma t?rar droppa ned i blommorna. Det ?r likv?l icke endast sorgens t?rar, som rulla utf?r moderns kinder,--det ?r ocks? t?rar af tacksamhet f?r Guds n?defulla hj?lp, och denna k?nsla f?rvandlar den bittra sm?rtan till mildt vemod.

Slutligen bemannar sig fru Henriksson. Solen ?r n?ra att g? ned och man m?ste l?mna den k?ra platsen. ?nnu en g?ng fara moderns h?nder liksom smekande ?fver blomsterkullen, sedan l?mnar hon och Anna kyrkog?rden. Vid porten v?nda de sig om. De flyende solstr?larna kyssa det hvita marmorkorset, och tr?stefullt liksom ett framtidsl?fte lysa orden vid dess fot ?nnu en g?ng emot dem:

"K?rleken upph?r aldrig".

Slut.

Lilla Berta.

Med teckning.

Berta ?r en sk?rg?rdsflicka, r?dblommig och stark, flink i v?ndningarna och munter som en liten l?rka. N?r isen ligger blank och s?ker ?fver sunden vid jul- och ny?rstid, d? fr?jdas hon ?t den och ilar ?fver de blanka bryggorna p? skridskor som en hvirfvelvind. Och n?r s? sn?n faller djup och g?r slut p? den leken, d? pr?fvar hon i st?llet sina skidor utf?r de branta strandsluttningarna. Men n?r p? v?rsidan isen ligger d?r gr? och spr?d utan att hvarken b?ra eller brista, d? tycker Berta det ?r trist. Vinden bl?ser d? vanligen kall och r?, och flickan l?ngtar s? innerligt efter b?ljeslag mot strand och v?gglitter d?rute p? sundet. Men hon talar ingenting d?rom och g?r d?r och v?ntar s? rysligt, att hon ser allvarsam ut som en gammal m?nniska. Lyser d? solen varm en dag, eller faller d?r v?rregn ?fver sk?r och ?ar, ser Berta helt triumferande ut genom f?nstret och t?nker: "Nu f?r du allt stryk, du gr?a ist?cke d?rute; snart m?ste du nog ge dig af fr?n v?r strand". Men s? komma d?r kalla n?tter, och isen blir ?ter stark. D? ser Berta s? ledsen ut och sjunger bara i moll hela dagen vid sitt arbete:

"O strand, d?r aldrig en drifva sn?at! Du Sveriges frostiga, sena v?r!"

Men n?r Berta nunnat om och om igen dessa ord n?gra dussin g?nger, suckar lilla Bertas mor och s?ger helt bekymrad, fast?n ett leende leker i ?gonvr?n: "Du l?ngtar nog bort, du liten, fr?n v?rt Stenvik till n?gon strand p? s?derhafvets ?ar. Eller hur, Berta min?" Men d? springer Berta upp och tar mor i famn. "Mor, om du visste! V?r strand ?r den vackraste i hela v?rlden, och Stenvik ?r det vackraste st?lle i hela Sverige. Men om du visste, hvad jag l?ngtar efter att se sundet i sol och b?ljeglitter."

Vanligen ?r det hvarken solen eller regnet, som bryter isens v?lde i sundet utanf?r Stenvik, utan en frisk v?stanstorm. Och nu var isen borta och solen sken och v?gorna lekte och glittrade, och solen g?t sitt guld ?fver den vackra fj?rden. Och nu var Berta glad, nu log hon och sj?ng och nj?t af sin v?r. Hon satt l?nga stunder och s?g dr?mmande in i b?ljeglittret d?rute. Det var som om v?gorna kommo just till henne och ber?ttade om sin gl?dje och sina ?fventyr under den l?nga vintern. Och Berta lyssnade och k?nde sig s? o?ndligt lycklig. Men ?nd? l?ngtade hon. Hon visste inte riktigt sj?lf hvarefter. Men hon k?nde, att hon beh?fde en varmare sol, en klarare v?g och en v?r, som evigt varar, ett hj?rta s? rent och s? hvitt som sn?.

Det blef f?r tr?ngt och f?r kvaft d?rinne. Hon m?ste ut, ut till stranden och ned i fars stora b?t, och d?r sj?ng hon:

"G?r mig ren, o Herre, ren som sn?, L?t allt ondt, allt orent hos mig d?, G?r mig ren, o Herre, ren som sn?!

G?r mig s?som liljan ren och sk?r, Rena hvarje tanke, hvart beg?r, G?r mig s?som liljan ren och sk?r!

G?r mig ren som solens hvita ljus; H?j min sj?l fr?n jordens stoft och grus, G?r mig ren som solens hvita ljus!"

Barnsligt.

Med tv? teckningar.

N?r jag var en liten flicka, var jag god v?n med alla kor och kalfvar i fars ladug?rd. Jag gaf dem alltid en bit br?d, d? jag kunde komma ?t, smekte dem och gaf dem de allra mest v?lklingande namn, s?som Gullros och Gullkrona o. dyl.

En dag gick jag med lilla Gullkrona munter och glad i ?ngsbacken. Hon var en brokig kviga, utan horn i nacken, men hon kunde likv?l hoppa och springa som den morskaste h?st.

Ja, d?r gick hon, och jag kom till henne vid st?ngslet och hade som vanligt ett stycke br?d att undf?gna henne med. Men under det jag gaf Gullkrona br?det, s? fl?g det genom mitt hufvud en tanke, som kom blodet att sjuda i mina ?dror: "Skulle icke Gullkrona kunna springa omkring i hagen med mig p? ryggen s?som ryttarinna?" Jo naturligtvis. Och i ett nu hade jag fr?n st?ngslet kastat mig upp p? hennes rygg.

Jo, visst kunde Gullkrona springa och hoppa, men det gick inte i n?gon vanlig ridtakt. Det var en galopp, som jag icke f?rstod, och d?rf?r b?rjade jag skrika af alla krafter, under det jag l?g rakl?ng utefter ryggen p? Gullkrona och h?ll mig fast, s? godt jag kunde.

Det blef en ridt, som kunde hafva blifvit farlig nog f?r b?de mig och den f?rskr?ckta kvigan, men lyckligtvis hade mitt skrik kallat hj?lpare till platsen f?r mitt ?fventyr. Gullkrona kom undan utan en bruten rygg, och jag utan att hafva brutit nacken af mig, men aldrig gl?mde jag den ridten, och aldrig frestade den till vidare f?rs?k i den v?gen.

Nu ?r jag gamla m?nniskan och beh?fver ej blygas att tala om detta ?fventyr fr?n den tid, jag var en liten yrh?tta. Men som barnen ?nnu i dag hafva barnsliga tankar, och n?gon liten gosse eller flicka kunde komma att frestas till samma slags tokerier som jag, s? ville jag med denna lilla ber?ttelse varna eder fr?n att f?rs?ka en dylik ridt, ty det ?r icke s? s?kert, att I sluppen ifr?n den lika helskinnad som jag.

Skydds?ngeln.

En vacker v?rdag sprungo tv? sm? barn omkring p? ?ngen och plockade blommor till hvarsin bukett, ty i morgon var ju mors f?delsedag. P? ?kta barnavis plockade den lilla flickan bara gullvifvor med korta stj?lkar och pressade dem h?rdt tillsammans i de sm? knubbiga fingrarna. ?fven brodern, fast?n han var n?got ?ldre, f?rstod icke, huru mycket behagligare de sm? blommorna skulle tagit sig ut, om de tv?ngl?st och fritt f?tt sticka upp ur sitt gr?na omh?lje. Men han hade ?tminstone n?got mera omv?xling af f?rger i sin bukett.

N?r barnen tyckte sig hafva f?tt tillr?ckligt med blommor, lade de dem f?rsiktigt i skuggan under n?gra buskar f?r att ?nnu en stund f? leka i det varma solskenet. Kristel kastade p? lek tistlar p? sin lilla syster, och n?r de fastnade i hennes h?r, skrattade de b?da af hj?rtans grund. Han tog sedan f?rsiktigt bort dem och fl?tade ihop dem till en krans, som han varsamt tryckte ned p? hennes guldgl?nsande h?r.

Den lilla flickan med kransen p? hufvudet bildade verkligen en ?lsklig tafla. Det lilla rosiga ansiktet med de allvarliga bruna ?gonen, som skyddades af m?rka ?gonfransar, den sk?lmskt leende munnen och groparna i kinden tog sig f?rtr?ffligt ut med den gr?na kransen p? det lockiga h?ret.

"Nu ?r du alldeles lik ?lfvadrottningen i sagan", ropade gossen och drog sin lilla syster med sig fram till b?cken, f?r att hon skulle f? se sin bild i vattnet. Men n?r Maria skrattande nickade emot sin spegelbild d?rnere, h?ll han henne sorgf?lligt fast, s? att hon icke skulle halka ner.

"Var inte r?dd, Kristel", skrattade hon sorgl?st, "jag faller inte i vattnet. Vet du inte, att vi ha en ?ngel, som beskyddar oss? Mamma har ju ofta talat om detta. Om natten sitter han bredvid v?r s?ng, s? att intet ondt m? h?nda oss, och du minns ju, hur vi s?go en tafla, d?r han stod framf?r tv? barn, som l?go och sofvo under alarna vid dammen, s? att de inte skulle falla i vattnet under s?mnen. Nu st?r han nog ocks? bredvid mig och h?ller mig fast."

Kristel skakade tviflande p? hufvudet. "Jag ser ingen ?ngel", sade han, "och f?r resten minns jag ju, hur mj?lnarens Karin f?r en tid sedan drunknade h?r i b?cken. Hvart hade d? ?ngeln tagit v?gen?"

Den lilla flickan var ett ?gonblick tyst och eftert?nksam.

"Ja, ser du", sade hon l?ngsamt, "Karin var en s?dan yrh?tta, hon fr?gade s?kert inte efter ?ngeln utan slet sig l?s ifr?n honom. Men om ett sn?llt barn faller i vattnet, d? g?r ?ngeln med och visar det s? mycket vackert d?rnere p? sj?bottnen, och s? f?r han barnet hem till mor igen."

Kristel svarade intet. Systern var ju ?nnu s? liten och of?rst?ndig, hon hade ?nd? inte kunnat f?rst? honom, t?nkte han. Hon trodde ju ?nnu p? julgubben och p?skharen, men det hade Kristel f?r l?ngesedan kommit ifr?n. Han visste redan, att man sj?lf m?ste arbeta med sina h?nder h?r i lifvet, om man skall komma n?gon hvart, och att man icke f?r v?nta p? ?nglars hj?lp. Hos honom var redan gossens medvetande om kraft och f?rm?ga lefvande.

"N?r jag blir stor, Maja, d? skall jag vara din riddare och beskydda dig med mitt sv?rd", sade han, och hans ?gon lyste af stridslust.

Med stora, f?rv?nade blickar s?g Maria p? honom. "Hvem skulle v?l vilja g?ra mig n?got ondt, Kristel?" sade hon, och i hennes ?gon l?g ett uttryck af s? helig, ren oskuld som i ?nglarnas p? taflan, som h?ngde i pastorns arbetsrum.

F?rvirrad slog Kristel ned sina ?gon. Ja, f?r hvad hade han d? velat beskydda lilla Maja?--Troll och drakar, om hvilka han l?st i sagorna, funnos ju inte; att tro p? s?dana vore ju ?nnu barnsligare ?n att liksom Maria tro p? en skydds?ngel! Han tyckte sig i detta ?gonblick ej vara mycket klokare ?n sin lilla syster.

"Kom", sade han, "vi m?ste nu g? hem."

De b?da barnen togo upp sina blommor, Kristel l?ste f?rsiktigt tistelkransen ur Marias h?r, och s? gingo b?da hand i hand till hemmet utan att ana, hvilken sorglig anblick h?r skulle m?ta dem.

Share on: WhatsApp @Hash Facebook Tweet