Read Ebook: Barnavännen 1905-06 Illustrerad Veckotidning för de Små by Various Gauffin J B Editor

Font size: 10 px 15 px 20 px 25 px 30 px 35 px

Background color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Text color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Apply/Save settings

Ebook has 4175 lines and 336423 words, and 84 pages

De b?da barnen togo upp sina blommor, Kristel l?ste f?rsiktigt tistelkransen ur Marias h?r, och s? gingo b?da hand i hand till hemmet utan att ana, hvilken sorglig anblick h?r skulle m?ta dem.

Fadern, som var sp?rv?xlare p? bergbanans lilla station, l?g st?nande p? sin s?ng, och under h?ftiga t?rar baddade modern hans v?rkande lemmar. Ett j?rnv?gst?g hade r?kat in p? or?tt sp?r och med fruktansv?rd hastighet k?rt ?fver den plikttrogne tj?nstemannen. Under det barnen nyss lekte och gladt sprungo omkring p? den soliga ?ngen, hade en s? f?rf?rlig olycka drabbat den lilla familjen. L?karen, som genast tillkallats, gaf f?ga hopp. Allt hvad han kunde g?ra var att gifva den krossade mannen ett rogifvande medel f?r att lindra hans pl?gor. Han f?ll verkligen i en l?tt slummer, ehuru han emellan?t j?mrade sig i s?mnen.

Kristel och Maria stodo f?rskr?mda i ett h?rn. De hade aldrig f?rr h?rt en klagan fr?n sin kraftfulle fars l?ppar och knappt sett sin mor gr?ta, nu k?nde de d?rf?r en of?rklarlig ?ngest vid allt det ovanliga, som h?r m?tte dem. Den lilla flickan b?rjade gr?ta hon ocks?. Men Kristel stirrade m?rkt p? fadern och pressade h?rdt sina l?ppar tillsammans.

"Det finns ingen skydds?ngel!" mumlade han trotsigt, "annars hade han s?kert beskyddat far. Han gick d? aldrig till sitt arbete utan att hafva bedit sin morgonb?n, det vet jag."

"S?g inte s? d?r!" hviskade Maria och s?g ?ngsligt bort till modern; men denna gaf ej nu akt p? barnen.

De vackra blommorna, som Kristel och Maria hade plockat till moderns f?delsedag, fingo nu pryda faderns sista hvilob?dd. Redan f?ljande natt hade han f?rlossats fr?n sina pl?gor. Och n?r han l?g d?r i sin hvita svepning, m?rkte man ej mer n?got tecken till sm?rta p? det bleka ansiktet. Han s?g s? mild och v?nlig ut, som han alltid gjort under sitt lif, och man tyckte sig till och med se ett drag af gl?dje och frid hvila d?r?fver.

P? begrafningen talade pastorn s? m?nga vackra och tr?stefulla ord om den redlige mannen, huru han sk?rdats midt under ut?fvandet af sitt arbete, men huru till sist efter ett sv?rt lidande Herrens ?ngel fattat hans hand och stilla f?rt hans ande in i den himmelska friden, d?r han nu s?kerligen vore prydd med lifvets ovanskliga krona. S? skulle nu ocks? Herren, som icke f?rg?ter ?nkor och faderl?sa, s?nda sin ?ngel till den lilla s?rjande familjen och j?mna deras lefnadsv?g.

Vid dessa ord str?lade lilla Marias ?gon. Hon tryckte f?rstulet sin brors hand s?som ville hon s?ga: "H?r du?"

Men gossen h?ll hela tiden sina ?gon s?nkta mot marken, ingen m?nniska visste, hvilka tankar gingo genom hans hufvud.

N?r man i ett soligt rum st?nger f?nsterluckorna, blir det p? en g?ng m?rkt och dystert d?rinne. Och om i ett hem tvenne ?gon slutas, hvilka str?lat af k?rlek och godhet, s? blir d?r pl?tsligt s? m?rkt och gl?djel?st. S? gick det nu ocks? i v?xlaren Huberts hem.

Barnav?nnens Sommarnummer

utkommer i b?rjan af Juni och s?ndes till alla v?ra prenumeranter s?som n:o 23 af ?rg?ngen 1905.

BARNAV?NNENS SOMMARNUMMER inneh?ller 16 sidor i samma format som ?friga nummer, rikt illustreradt och med bidrag af Fr. Engelke, Onkel Erik, Elsa Beskow, Anna H--m Preinitz, Ella, J. B. G. m. fl.

Vid rekvisition af minst 20 ex. l?mnas Barnav?nnens sommarnummer f?r 8 ?re ex.

Tagas 100 ex. och d?rut?fver p? en hand, neds?ttes priset till 7 ?re. ex.

Sommarnumret s?ndes FRITT till n?rmaste post- eller j?rnv?gsstation.

Rekvirera helst genom postanvisning och om m?jligt f?re Maj m?nads utg?ng.

Uppsala i Maj 1905.

REDAKTIONEN.

eller hvad st?r det i n?sta s?ndags text?

Veckan 5-11 Juni 1905.

M. 5. Apg. 2: 37-47. KYRKANS GRUNDL?GGNING.

Apg. 2: 37-47.

V?rens blomma, v?n och sk?r, Smyckad st?r p? ?ngen, Bj?rk och pil sin v?rdr?kt b?r-- Mjuka, vackra h?ngen. S?g, hvem kl?der ?ng och lund? Hvem har l?st i fj?rd och sund Liten v?g fr?n vinterbojan-- Liten v?g fr?n bojan?

Himlens Herre kl?der s? Jorden sk?n om v?ren F?r att fr?jda barnen sm?, Torka sorget?ren. Han, som allt i f?gring kl?r, Han ett fadershj?rta b?r, Honom vill jag alltid lofva-- Honom vill jag lofva.

S? h?ll d? Petrus sin f?rsta predikan. Vi m?rka den lefvande h?nf?relse och ?fvertygande visshet, som genomg?r den. Vi m?rka ocks?, att den visade genast sin verkan d?ruti att m?nniskorna, som h?rde den, blefvo oroliga. De fr?gade med synbart bekymmer: I m?n och br?der, hvad skola vi g?ra? Petrus sade till dem: >>G?ren b?ttring och hvar och en af eder l?te sig d?pas i Jesu Kristi namn till syndernas f?rl?telse, och I skolen undf? den helige Andes g?fva.>>

S? visade Petrus dem fr?lsningens v?g. Den f?rsta v?ckelsen hade b?rjat, och tre tusen blefvo genom den f?rda till Herren. Det verk som Gud utf?rde p? denna underbara pingstdag var sk?nare och h?rligare ?n sj?lfva skapelsens under. Dessa m?nniskor hade m?h?nda n?gra veckor f?rut ropat: korsf?st Kristus. De hade valt Barrabas i st?llet f?r sin Fr?lsare. Men nu g?ra de ett nytt val. De ?ngra djupt att de f?rkastat honom, som dog af k?rlek till dem. De se med b?fvan, att de gjort en f?rskr?cklig synd, d? de korsf?st h?rlighetens Herre. D? kommer ordet om syndaf?rl?telse till dem s?som ett tr?stens och v?lsignelsens ord. De kunde nu r?ddas ur syndens djup, och vi m?rka, att en underbar f?r?ndring f?rsigg?r med dem. De blifva f?rda fr?n syndens m?rker till Guds underbara ljus. De blifva Jesu h?ngifna l?rjungar och frimodiga bek?nnare. De blifva nu passande f?r Guds saliga gemenskap p? jorden och i himmelen, och denna gemenskap tager sig uttryck i deras innerliga syskonk?rlek, d? de hvarje dag komma tillsammans f?r att bedja med och f?r hvarandra. Deras hem blifva f?rvandlade, f?r?ldrarna varda ett f?red?me f?r barnen i gudsfruktan och barnen l?ra sig af dem att k?nna och ?lska den store Barnav?nnen.

?lskade barn, en s?dan v?ckelse ?r hvad vi beh?fva i v?r tid. Vi beh?fva, att Guds Ande kraftigt verkar i v?ra s?ndagsskolor, s? att barnen blifva i sanning Jesu l?rjungar och hans efterf?ljare. Vi beh?fva den i hemmet, s? att barnen d?r l?ra sig utf?ra det sk?na budet: >>I barn, varen edra f?r?ldrar lydiga i Herren>>. Vi beh?fva den v?ckelsen i samh?llet, s? att de m?nniskor som nu vandra i hat och ondska m? f?rvandlas till k?rleksfulla och f?rdragsamma m?nniskor. Vi beh?fva den v?ckelsen, och vi kunna f? den, om vi af hj?rtat bedja d?rom. Ty den f?rsta v?ckelsen likasom alla senare hafva kommit s?som svar p? Guds barns b?ner. S? vilja vi d? bedja:

"Tillkomme ditt rike, o Herre v?r Gud, Tillkomme ditt rike p? jorden! S?nd ut dina vittnen med fr?lsningens bud, S?nd ut dem till s?dern och norden, Att kalla och bjuda all v?rlden."

Ett barndomsminne.

Ett barndomsminne ?r liksom ett flarn, som hvirflar upp, n?r aftonvinden susar, som b?de lockar, skr?mmer och f?rtjusar likt sagorna, vi h?rde s?som barn.

Det v?cker ofta n?gon k?nslostr?ng uti v?rt br?st och f?r v?rt ?ga m?lar i regnb?gsf?rger eller m?nestr?lar en skimrande och bildrik gobel?ng.--

Alltnog, s? minnes jag en m?nljus kv?ll.-- I h?rnet af den stora, vackra salen stod ett piano, och invid pedalen l?g jag en pilt i fagra dr?mmar s?ll.

O, hur jag smekte dessa str?ngars gull, o, hur jag ?lskade pedalens lyra, och huru var ej i poetisk yra min sagov?rld af tappra hj?ltar full!

Hvad klang af sv?rd! Hvad tinnar och hvad torn, hvad b?lda riddare och blanka vapen, och t?rnor, r?ddade ur f?ngenskapen af pager, bl?sande i silfverhorn!

?h, hur jag frossade i fantasi'n, och huru stormande lj?d ej pedalen, och som ett f?slott lyste hela salen, n?r m?nen g?t sitt trolska sken d?rin!

D? h?nde det en kv?ll, n?r som min h?g mig omotst?ndligt dragit till min lyra, att husets dotter syntes kosan styra till instrumentet, hvarest g?md jag l?g.

Hon sl?r det an: Men ack, hvad spelas det? I st?llet f?r den ystra dansmusiken jag h?r ett sus, liksom fr?n andens riken s? k?nsligt ljuda ifr?n ebentr?t.

O, hur jag lyssnade! Hur hj?rtat slog, d? ut i salen lik en dufva flyger den lilla s?ngen: "fram en suck sig smyger". O, hur den s?ngen barnahj?rtat tog!

N?r stundom se'n jag till min lyra sm?g, jag mer och mer min riddarsaga gl?mde och i en annan v?rld mig ljufligt dr?mde, dit b?nens dufva med min l?ngtan fl?g.

Hon vann seger.

En tolf?rig, spenslig flicka ilade skogsstigen fram?t med snabba steg. Det var som om hon velat skynda bort fr?n n?gon, som f?rf?ljde henne. Hennes ansikte var uppsv?ldt af gr?t, och d? och d? skakade hennes gestalt af en undertryckt snyftning. Kommen djupt in i skogen kastade hon sig ned i mossan och gr?t, som om hennes hj?rta skulle brista.

>>Jag g?r aldrig mer tillbaka dit, aldrig, aldrig. Mamma, lilla k?ra mamma, hvarf?r skulle du d? ifr?n mig!>>

S? sm?ningom afstannade dock snyftningarna, och d? kommo tankarna och f?llo som l?nga, m?rka skuggor ?fver den lilla. Hvarf?r skulle hon vara s? ensam? Hvarf?r fanns det ingen, som ?lskade henne? Vinden susade i tr?dens kronor, och Karin tyckte, att de suckade: >>Ingen, ingen>>. Men s? b?rjade solen att lysa p? furornas stammar, och mellan de h?ga, vajande kronorna s?g Karin en skymt af den vackra aftonhimmeln.

Karin lyssnade efter svaret, men hon var s? tr?tt af den sj?lsskakning hon g?tt igenom, att hon somnade in. Och sommarnattens l?tta skymning f?ll ?fver skogen, och vinden saktade af och det blef s? tyst och stilla.

"H?r en k?lla rinner, S?ll den henne finner Hon ?r djup men klar, G?md men uppenbar.

Om du d?r dig tvager, Hon hvar fl?ck borttager, Ty den k?llan god ?r Immanuels blod."

Dr?mde hon, eller var hon vaken? Karin l?g med slutna ?gon och lyssnade. D? b?jde n?gon sig ned ?fver henne och str?k henne smekande ?fver h?ret: >>Karin, min lilla Karin, hvarf?r ligger du h?r? Hvad har h?ndt?>>

D? f?rstod Karin, att hon ej dr?mt. Yrvaken, men med gl?djestr?lande ?gon blickade hon in i det k?rleksfulla ansikte, som var lutadt ?fver henne.

>>Jag dr?mde, att jag h?rde s? vacker s?ng, och s? vaknade jag, och d? var fr?ken h?r.>>

>>Det var nog jag, som sj?ng, Karin. Morgonen var s? h?rlig, och Gud ?r s? god. Jag vaknade s? tidigt i morse, ty f?glarne sj?ngo jublande gladt utanf?r mitt f?nster, och som Gud gifvit mig en stor gl?dje, var ?fven mitt hj?rta st?mdt till att tacka och lofva Herren. Jag kl?dde mig d?rf?r hastigt och tog en l?ng promenad i skogen, och d? f?rst?r du, huru f?rv?nad jag blef, n?r jag fann dig sofvande h?r ute. Ber?tta nu, k?ra barn, huru detta kommer sig!>>

Share on: WhatsApp @Hash Facebook Tweet