Read Ebook: Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman by Geijerstam Gustaf Af

Font size: 10 px 15 px 20 px 25 px 30 px 35 px

Background color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Text color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Apply/Save settings

Ebook has 1029 lines and 50112 words, and 21 pages

?gonblick tyckte han, att han aldrig velat n?got annat.

Inga Persdotter s?g, att han talade sanning, och hon sl?ppte hans arm.

>>Sv?r mig>>, sade hon, >>att s? l?nge jag lever, skall du ej komma henne n?rmare, ?n du gjort.>>

Nils st?nade av fruktan och sm?rta, och hans panna blev v?t av svett. S? of?rberett kom detta ?ver honom, s? meningsl?st h?ftigt, att han tyckte sig som v?ckt ur sin s?mn, n?r elden satt i v?ggarna. Han vred sig f?r att komma loss.

Men Inga Persdotter fortfor:

>>Sv?r mig det vid den levande Guden och vid din syndiga sj?l. Ty s? visst jag lever -- eljest g?r det varken dig eller mig v?l.>>

P? ett ord av Nils s?nkte hon r?sten f?r att ej h?ras in i kammaren, och hon h?mtade andan, som om hon s?kte efter ord, nog starka f?r att passa till den ed, hon kr?vde, och det brott, den innebar.

>>Sv?r det>>, sade hon, >>eljest s?tter jag i denna natt eld p? g?rden och h?nger mig sj?lv, s? att allting f?r ett slut. Du vet, att jag kan det, och att jag alltid g?r, som jag sagt.>>

D? svor Nils den ed, hans moder kr?vde, vid den evige Guden och vid sin fattiga sj?l. N?r han gjorde s?, b?jde sig hans kn?n under honom i skr?ck, och han k?nde det, som om han f?rsvurit sig ?t dj?vulen.

Men Inga Persdotter log ?t hans skr?ck, och n?r samtalet var slut, ?ppnade hon lugnt d?rren till kammaren och bad den blivande sonhustrun komma ut och dricka kaffe med sin f?stman.

S?dant var det f?rsta sammantr?ffandet mellan dessa tre.

I tre dagar stannade Elin p? M?llinge g?rd, och var dag som gick, tyckte hon, att tiden stod stilla, och att hon sj?lv i stum ?ngest ropade efter hj?lp. Men g? bort kunde hon lika litet som l?ta n?gon av de andra ana, vad hon led. Trygg k?nde hon sig f?rst, n?r hon ?ter satt i vagnen och var ensam med Nils. Men n?r M?llinge g?rd f?rsvunnit bakom backen, d?r pilarna stodo i rad, str?ckande sina blekgr?na grenar mot den bl?a augustihimmelen, d? lovade Elin sig sj?lv, att berodde det p? henne, skulle hon aldrig ?terv?nda. F?rr ville hon skriva avskedsbrev till dem, som kunde leva, och sj?lv d? f?r sin egen hand.

Men hela tiden t?nkte dock Elin p? Nils och sade sig sj?lv, att det gjorde henne ont om honom. S? ensam han g?tt dessa dagar och s? f?rgr?md han sett ut. Han var en god man, det f?rstod Elin, och han r?dde sig icke sj?lv.

N?r Elin kom hem gick hon i stor ?ngest till sin far och l?t honom veta, att till M?llinge kunde hon icke fara. Hellre ville hon g? ut i bygden som piga, ?n hon ville stanna d?r.

S? h?ftiga ord hade ingen f?rr h?rt Elin uttala, och Ola Persson blev d?rf?r bet?nksam. Men han upptog icke desto mindre, vad dottern sagt honom, illa, emedan Elin icke kunde uppgiva n?got sk?l f?r sitt f?r?ndrade beslut. Dock sade han henne, att ingen ville tvinga henne. Med detta besked gick Elin ifr?n sin far, och sedan talades ej mera h?rom, ej heller skrev Elin d?rom till Nils Tufvesson.

Han var allts? ?nnu hennes f?stman, och med bes?ket p? M?llinge gick det Elin, som det ofta g?r m?nniskor med en ond dr?m. En s?dan dr?m kan understundom vara s? f?rskr?cklig, att den l?nge efter?t s?tter skr?ck i deras blod, s? att de ej v?ga sova ensamma, och fyller dem med en best?md tro, att n?got ont f?rest?r, vilket de ej kunna undkomma. Men emedan m?nniskor alltid ?nska att intala sig sj?lva det b?sta, bleknar sm?ningom det hemska intrycket bort, och de g? ?ter till sina vardagstankar och k?nna sig l?ttare till sinnes, emedan maran ej l?ngre trycker dem. S? verkade dagarna som g?tt, ?ven p? Elin, och med var dag ?nskade hon starkare, att hon skulle bliva sig sj?lv lik, som hon f?rut var. Hon ?nskade detta, emedan hon fruktade, vad m?nniskor skulle s?ga, d? det blev sport, att Ola Perssons dotter brutit sin trolovning utan orsak. Hon ?nskade det, emedan tron p?, att fadern ville hava henne bort, satt kvar i hennes sj?l. Hon ?nskade s? ?ven av en annan orsak.

Djupt inom sig bar Elin p? en hemlig k?nsla f?r Nils, vilken hon ej kunde bliva kvitt. Nu, n?r allt var ?ver, var det, som om hennes dr?m kommit tillbaka. Litet hade Nils sagt henne, och litet visste hon om honom. Om det var k?rlek, hon hyste f?r honom, f?rstod hon ej, och mycket t?nkte hon heller icke d?r?ver, obekant som hon var med den makt, som binder kvinna vid man. Men Elin visste, att mot Nils ville hon g?rna vara god, och att det skulle g?ra henne gl?dje, om hon kunde f? se hans tungsinta ?gon le. D?rf?r k?nde hon, att icke allt ?nnu var slut. Och hon skulle ?nskat, att fadern ?n en g?ng velat tala med henne. Men han gick henne tyst f?rbi, och sj?lv v?gade Elin icke ?nnu en g?ng n?rma sig honom och bringa fr?gan p? tal. S? stort k?nde Elin avst?ndet mellan honom och sig. Dessutom fruktade hon, att fadern skulle fr?ga henne, om hon hyste k?rlek f?r n?gon annan ?n Nils, och d? visste hon, att hon skulle st? svarsl?s och falla i gr?t.

Elin var icke lycklig denna tid, hon sm?g sig fram i sina f?r?ldrars hem, som om hon ?nskat att kunna g?mma sig f?r alla. N?jdast var hon, n?r hon fick vara ensam, men hon gr?t aldrig. I st?llet kom hennes dr?m tillbaka, och ?ter t?nkte hon p?, att den man, efter vilken hon s? l?nge v?ntat, kanske dock nu kommit i hennes v?g. Vad var det hon ville g?ra? Vad ville hon med sitt liv? Stod hon icke i begrepp att svika allt, vad hon sj?lv st?dse h?llit dyrast och h?gst? Elin b?jde sig under denna tanke och tyckte, att ingen hade gjort s? mycket ont som hon. Hon hade givit en man sitt ja-ord, och dock gick hon och t?nkte p? att bryta det. Hon hade dragit sina f?r?ldrar in i detta, och f?r hennes skull m?ste faderns namn g? i folkets mun och sudlas av rykten och snack. Ingen hade tvingat henne, och dock gjorde hon allt detta. Hur var allt detta m?jligt? Och hur hade det kunnat bliva s??

Fylld av dessa tankar gick Elin en s?ndag till kyrkan och visste sig icke sin arma r?d. N?r hon kom dit, f?ref?ll det henne, som om alla s?go p? henne, och d?rf?r v?gade hon icke g? in genom den stora d?rren och s?tta sig i den b?nk, d?r modern satt, utan hon gick in i kyrkan en annan v?g och s?kte sig en plats uppe p? l?ktaren, d?r tj?nstefolk och fattiga pl?gade sitta. >>Om jag vore som en av dem>>, t?nkte Elin. >>Om jag kunde komma l?ngt bort och finna en plats, d?r jag finge tj?na hos fr?mmande. Kanh?nda skulle jag d? kunna bliva lugn och lycklig igen, och om jag arbetade och slet mycket, skulle kanske Gud och m?nniskor kunna f?rl?ta mig, vad jag gjort.>> Som hon t?nkte s?, b?rjade orgeln att spela. D? slog Elin upp psalmboken. Hon gl?mde, var hon var, och s?g ej l?ngre p? m?nniskorna, vilka sutto omkring. Ensam satt hon i kyrkan, ensam med sin Gud, och n?r pr?sten l?ste syndabek?nnelsen, f?ll Elin p? kn?, utan att minnas, att s?dant icke brukades, och hon tyckte, att varje ord var talat direkt ur hennes hj?rta. >>Jag har givit Nils mitt ja-ord, och ingen har tvingat mig. Nu t?nker jag p? att bryta detta och g?ra honom och mina k?ra f?r?ldrar s? mycket ont.>> S? talade Elin f?r sig sj?lv, under det att pr?sten l?ste syndabek?nnelsens ord. D?rp? reste hon sig upp och sj?ng med de andra psalmen till Gud i himmelrik. Honom bad hon i sitt hj?rta om f?rl?telse. Sedan satt hon stilla och nedb?jd och f?ljde gudstj?nsten ?nda till slut. Men hela tiden t?nkte hon p?, att Gud nog skulle f?rl?ta henne allt det onda, hon hade gjort. Och n?r allt var slut, och utg?ngsmarschen spelades, d? satt Elin kvar i sin vr? och l?t alla g? ut, f?r att ingen skulle se henne. N?r hon sedan ensam tog v?gen hem?t, k?nde hon sig l?ttare och friare till sinnes, ?n hon p? l?nge hade gjort. Ty nu trodde hon, att Gud f?rl?tit henne, och att hon till sist skulle f? k?nna sig lycklig som andra m?nniskor.

I den vecka, som nu f?ljde, kommo Inga Persdotter och Nils Tufvesson ?kande f?r att g?ra ett bes?k p? Kvarnbo, innan br?llopet skulle st?. N?r Elin s?g dem komma, visste hon, att nu kunde hon ej l?ta dem resa med ett nej fr?n g?rden. Och n?r hon kom in och hade h?lsat och satt sig ner, f?rstod hon icke, varf?r hennes fader skulle ber?tta dem, att hon icke ville fullf?lja gifterm?let och flytta till M?llinge. Det f?ref?ll henne, som om detta varit n?got, vilket hon sagt och gl?mt, och som nu var alldeles utan betydelse. G?rna skulle hon velat avbryta fadern och s?ga, hur hon nu t?nkte. Men hon v?gade icke falla honom i talet, och n?r han slutat, satt hon med nedslagna ?gon och undrade, hur allting nu skulle g?. Att hon verkligen skulle bli fri, trodde hon aldrig. Hon ?nskade det icke ens, tyckte blott, att allt vad nu sades, var en on?dig pina.

D? b?rjade Inga Persdotter att tala. Hon lovade allt gott f?r framtiden, och hon talade vackra ord om sin son, om vilken ingen hade n?got ont att s?ga. S? talade hon om sig sj?lv, och hur mycket hon f?tt lida genom andras tungor. Elin satt med nedslagna ?gon och h?rde p? hennes ord, och allt vad Inga Persdotter sade, fann hon, var sant och r?tt. Vidare t?nkte Elin, att den, som talade s?, ej kunde vara s? d?lig, som m?nniskor ville g?ra henne. Och n?r Elin nu s?g henne sitta d?r, undrade hon, varf?r denna kvinna en g?ng kunnat ingiva henne en s?dan motvilja. Hon trodde, att hon gjort Nils moder or?tt, och hon led d?rav.

N?r Inga Persdotter slutat, teg Nils Tufvesson, men gav Elin en blick, som om han velat s?ga: >>Allt vad mor d?r sagt, kan du lita p?, som om jag sagt det sj?lv.>> Och n?r alla setat tysta en stund, reste sig n?mndemannen upp och sade:

>>Detta m? Elin svara p? sj?lv. Jag vill icke tvinga henne.>>

D? svarade Elin:

>>Om Nils ?nnu vill ha mig, d? jag varit s? vankelmodig, skall jag bli hans hustru, n?r han sj?lv vill.>>

D?rmed reste hon sig upp och gick fram emot honom, i det hon r?ckte honom sin hand. Nils reste sig d? ?ven upp och tog hennes hand samt str?k henne med den lediga handen ?ver skuldran.

>>Jag trodde alltid, att det skulle s? g?>>, sade Ola Persson. >>Kvinnor strida g?rna med sina egna k?nslor. D?rf?r har jag tegat och l?tit tiden verka.>>

D?refter tog Inga Persdotter fram tv? sl?ta guldringar, som hon haft inknutna i h?rnet av sin n?sduk, och med dem f?ste Nils Tufvesson Elin som sin trolovade brud.

S? var allt fullbordat, som fullbordas skulle, och en torsdag i november stod br?llopet p? Kvarnbo g?rd. Inga Persdotter var sj?lv n?rvarande, och hon och n?mndeman Ola Persson sj?lv stodo p? var sin sida n?rmast brudparet. N?r vigseln var f?rbi, reste Inga Persdotter samma afton hem, f?r att, som hon sade, n?gon skulle vara hemma och taga emot brudfolket.

Men br?llopet varade i dagarna tre. Ty det var ett hederligt br?llop, h?llet i en burgen mans hus, och d?r fattades ingenting varken av traktering eller g?vor. Elin sj?lv var varken sorgsen eller glad. Men hon var lugn som den, vilken vet, att han vill det r?tta och ?r ense med sig sj?lv.

Men n?r l?rdagens afton kom, och hon skulle fara bort fr?n hemmet och visste, att hon aldrig skulle f? komma ?ter och stanna d?r som f?rr, d? greps hon av bekl?mning och sm?g sig ensam upp p? sin lilla kammare, som nu i tv? n?tter st?tt tom. D?r var allt i oordning, emedan ingen haft tid att st?da d?r allt sedan torsdagen, d? Elin d?r uppe kl?ddes till brud. Av myrten som blivit ?ver fr?n krona och krans, l?go n?gra kvistar och vissnade framf?r spegeln, och p? b?dden hade Elin gl?mt sin flickkl?nning, vilken hon utbytt mot bruddr?kten. Elin tog kl?nningen och skulle vika ihop den f?r att taga den med, men som hon gjorde detta, blev hennes hj?rta s? fullt, att t?rarna b?rjade rinna. Hon satte sig ned p? tr?stolen vid f?nstret, och hon gr?t s? stilla och tyst, att ?ven om n?gon varit inne i rummet, skulle han dock icke kunnat h?ra ett ljud. Ty hon f?rs?kte att bek?mpa gr?ten, och det var s?llan Elin gr?t. D?rf?r kom allting s? tyst. Men hela hennes kropp sk?lvde, som om all den sm?rta hon s? l?nge burit p? och icke f?rst?tt, nu ?ntligen f?tt luft. Och n?r hon gr?tit ut, s?g Elin genom f?nstret, hur h?sten skakade i ?ppeltr?dens kala grenar och rasslade i tr?dg?rdens blommor och gr?s, som l?nge sedan vissnat ner. D? vaknade hon till besinning om, att man kanske s?kte bruden, och att hon m?ste skynda sig ned. R?dd att bli ?verraskad d?ruppe i skymningen, som redan b?rjat falla, tog Elin kl?nningen under armen och sm?g sig sakta utf?r trappan. D?r nere sade hon, att hon gl?mt sin kl?nning och h?mtat den. Och ingen anade, att Elin l?mnat hemmet med sorg. Ej heller sade hon det till n?gon. Gillet fortfor med gamman l?nge, ?ven sedan de unga tu hade farit.

Men l?ng var bruden v?gen, och mycket blev icke sagt mellan de b?da, som ?kte. ?ter pekade Nils Tufvesson med piskan och sade: >>nu ?r vi hemma>>. ?ter dundrade vagnen mot stenarna under den l?ga ink?rsporten, ?ter kom Inga Persdotter ut p? trappan och v?lkomnade dem. Och denna g?ng st?ngde hon sig icke inne ensam med Nils. Hon l?t blott Elin g? f?re sig in och bytte med sonen ett par ord, som ingen skulle h?ra.

N?r Nils och Elin g?tt till vila i den gamla s?ngen i vardagsstugan och lampan var sl?ckt, d? sade Nils godnatt ?t sin hustru, v?nde sig ifr?n henne och somnade tungt. Men Elin l?g l?nge vaken och stirrade med undrande ?gon ut i m?rkret.

N?r Elin Olasdotter for som hustru till M?llinge g?rd, hade hon hela v?gen t?nkt p?, att hon, vad som ?n m?nde h?nda, st?dse ville vara t?lig och god. Hon bad Gud, att Han skulle hj?lpa henne till detta, och hon var viss, att Han b?nh?rt henne. Elin visste, att med t?lamod ?vervinnes mycket ont, och hon hade redlig vilja att g?ra allt, vad en m?nniska kan.

N?r hon levat p? M?llinge en m?nad, b?rjade hon dock att frukta, att ?ven den redligaste vilja ingenting skulle kunna utr?tta. Fr?n morgon till kv?ll arbetade hon, och aldrig gav hon n?gon ett ov?nligt ord, hur m?nga s?dana hon ?n fick h?ra. Hon kunde icke klaga p? Nils. Han var oftast god emot henne. Men hon kunde dock aldrig komma honom n?ra eller f?rst? sig p? honom. Var hon ensam med sin man, teg han mest, och n?r han talade, var det om g?rden och dess sk?tsel, om hush?llet, samt hur modern pl?gat st?lla allt. Gick han f?r sig sj?lv, eller satt han tyst inne, kom det st?dse n?got grubblande i hans ansikte, och ?gonen blevo sorgsna. Men Elin kunde aldrig f?rst?, vad som sysselsatte honom. F?rst trodde hon, att Nils hade bekymmer f?r penningar, och denna tro bibeh?ll hon, ehuru Nils sj?lv st?dse f?rs?krade motsatsen. F?r att f? vara honom till hj?lp, slog Elin ett par g?nger fram n?got om detta. Men d? svarade mannen henne s? h?rt och tv?rt, att hon genast f?rstummades.

Elin m?rkte, att Nils i denna sak ej ville f?rtro sig till henne, och hon pl?gades d?rav, emedan hon icke kunde f?rst?, varigenom hon f?rverkat sin mans f?rtroende. Men van som hon var att skylla allting p? sig sj?lv och st?dse giva andra r?tt, blev hon h?rigenom endast mera undfallande, och snart gick hon ur v?gen f?r sin man, icke blott med ord, utan bokstavligen. Elin inbillade sig, att Nils ej kunnat f?rl?ta henne, att hon en g?ng velat svika sitt ord. Aldrig skulle hon dock v?gat s?ga sin man detta. D? skulle hon ju med detsamma hava f?rebr?tt honom, att han var h?rd och sagt honom, hur tillbakasatt hon k?nde sig sj?lv. Icke f?r allt i v?rlden skulle hon kunnat g?ra detta.

Men Elin fann snart, att hon icke var ensam om sin man, och hon hyste blott ?nnu mera medlidande med honom, d?rf?r att hon ins?g, att s? l?nge hans moder fanns d?r, skulle hon sj?lv f?r mannen betyda intet. Det sv?raste av allt, tyckte Elin, var, att sv?rmodern aldrig ville l?ta de b?da makarna vara allena. D?r?ver grubblade Elin mycket, liksom ?ver allt vad som h?nde omkring henne, och varav hon intet f?rstod.

Elin hade aldrig f?rr h?rt h?rda ord, nu fick hon h?ra m?nga. Vad hon gjorde, och var hon gick, visste hon, att sv?rmodern ?vervakade henne. N?r Inga Persdotter kom sin sonhustru till m?tes, och hennes mun log, d? visste Elin, att hon gjort n?got, som icke var bra. I det hela taget var det mycket, hon gjorde, vilket ej var, som det skulle. ?n r?rde det kreaturens sk?tsel, ?n hush?llet. Med skarp, skr?llande r?st ropade sv?rmodern ut sina anm?rkningar. Stygga ord lade hon till. Och Elin kunde aldrig svara. Ty d? v?djade Inga Persdotter till Nils. Han nickade med bortv?nda ?gon och gav modern r?tt. H?rav blev Elin r?dd f?r allt vad hon f?retog sig, och hon kom att smyga sig fram i sitt eget hem, som fruktade hon st?dse att of?rvarandes st?ta mot n?got h?rt.

Inga Persdotter och Nils hade ocks? under denna tid mycket att s?ga varandra. Som l?nkade vid varandra med osynliga kedjor s?kte de varandra vid alla tillf?llen, Nils d?rf?r att han fruktade moderns misstankar, Inga Persdotter d?rf?r att misstankarna icke l?mnade henne n?gon ro. De gingo in i stallet, eller tr?ffade varandra i kammaren, d?r Inga Persdotter tagit sin bostad. Var de kommo, samtalade de viskande, och alltid st?ngde de d?rrarna efter sig. Drivna av sina onda samveten, kunde de icke se n?got annat ?n ont hos Elin. Tyst och undfallande gick hon sin v?g fram, och de b?da, som voro l?nkade vid varandra, m?rkte, att hon fruktade dem. De sade varandra, att hon icke arbetade nog, och att den mat, hon gav dem, icke var som den skulle. De funno, att hemgiften icke var, s?dan de t?nkt sig, och de kallade det bohag, hon medf?rt, ?verfl?digt och v?rdel?st samt ?nskade, att hon i st?llet givit dem reda penningar. Men i orten skr?t Inga Persdotter vitt och brett ?ver, vilket rikt gifte hennes son hade gjort, och vilken duglig m?nniska hustrun var.

N?r de voro ensamma, var det alltid Inga Persdotter, som talade med Nils om hans hustru, och Nils fann som alltid, att vad hans moder sade var riktigt och gott. Men ehuru sonen h?rde p? henne och f?ljde henne i allt, v?xte ?nd? hennes oro. Under s?dana dagar gick Inga Persdotter fr?n hemmet till sin mor, som bodde mitt emot den l?ga skogen p? andra sidan ?n. D?r stannade hon en dag eller tv?, och n?r ingen v?ntade henne, kom hon pl?tsligt tillbaka. D? var hon dubbelt sluten, misst?nksam och ondsint. Och de dagarna, d? hon gick allena med Nils och v?ntade p? sv?rmoderns ?terkomst, voro Elins v?rsta. Tigande gingo Nils och hon om varandra, tysta stego de upp, och tysta gingo de till s?ngs. D? fruktade Elin f?r allt vad hon gjorde eller sade, och det f?ref?ll henne st?dse, som om hon v?ntade, att n?got skulle intr?ffa. Varf?r hon gick i s?dan ?ngslan, f?rstod den stackars kvinnan aldrig. Men hon beh?vde all sin sj?lvbeh?rskning f?r att icke, n?r Nils s?g det, s?tta sig ned och ?verl?mna sig ?t samma hejdl?sa, tysta gr?t, som hon mindes fr?n avskedet med hemmet. Nu fann Elin, att denna gr?t haft en orsak, och den blev henne som en varsel om, att hon st?dse skulle f?ljas av olyckan. F?rst n?r sv?rmodern kommit tillbaka, och hon och sonen ?ter b?rjat samr?da, viska och draga sig undan henne som f?rut, blev Elin lugnare. Ty d? blev hon mera ensam, och det var, som om hon d? mindre beh?vt t?nka p? Nils. D?rf?rutom h?nde ingenting, och blott hon gick ur v?gen, gjorde henne ingen n?got. Att hon fick h?ra onda ord, r?knade Elin icke l?ngre. Ty hon tyckte sig kunna f?rst?, att Inga Persdotter hade gott om s?dana till vem det vara m?nde. Det var blott den hemliga ?ngesten, som v?xte inom henne och stundom blev s? stark, att hon tyckte sig icke l?ngre kunna b?ra sitt eget liv.

En g?ng, n?r Inga Persdotter p? detta s?tt hade begivit sig hemifr?n, utan att giva sk?l och utan att tala om, att hon gick, h?nde det, att Elins broder H?kan Olasson of?rberett kom f?r att g?ra systern ett bes?k. Han var den ende av syskonen, som ?nnu var ogift, och han kom i s?llskap med en mejerska fr?n trakten, med vilken han ?mnade gifta sig. Elin hade alltid h?llit mest av denne broder, emedan han var den yngste, och han ? sin sida hade kommit, emedan han ville visa systern sin trolovade, innan hon skulle f? h?ra, vad som var i g?rningen, genom andra.

F?rst n?r Elin fick se brodern, blev hon s? glad, som om intet ont l?ngre kunnat n? henne. Hon k?nde sig icke l?ngre ensam eller ?vergiven. Hennes bror hade bes?kt henne, och n?r hon fick n?gon att tala med, skulle s?kert allt bliva b?ttre. Elin skyndade att g?ra i ordning en m?ltid, en god och riklig m?ltid, s?dan som huset kunde bjuda. Nils kom ocks? hem, och emedan modern var borta, och Nils f?rstod, att han m?ste visa sig v?nlig mot hustrun inf?r hennes sl?ktingar, talade han v?nligt vid Elin och v?lkomnade sv?gern p? det b?sta. Detta gjorde Elin s? lycklig, att hon icke tyckte sig hava k?nt n?got liknande i hela sitt liv. Hela hennes m?nniska lyste upp, och hon v?gade bli pratsam. Hon gick mellan spisen och matbordet som en ung, lycklig husmoder och hustru, och n?r hon h?rde brodern ber?tta om hemmet, tyckte hon, att alla hennes k?ra kommo henne n?rmare och alltid skulle f?rbliva s?.

N?r m?ltiden var slutad, och de fyra sutto tysta, som man g?rna g?r den f?rsta stunden, sedan hungern blivit stillad, d? tyckte Elin ocks?, att av allt vad som var, och som hon s? l?nge grubblat ?ver, kunde hon dock intet ber?tta. Vad skulle hon s?ga? Och hur skulle hon f?rklara det? Skulle hon tala illa om sin man? Och skulle hon utan orsak g?ra sina f?r?ldrar bedr?vade? Kanske var alltsammans ingenting, och kanske var det hon, som beg?rde f?r mycket?

D? ?ppnades pl?tsligt d?rren, och Inga Persdotter steg in. Ingen hade m?rkt, att hon kom, och knacka brukade hon icke. Hon stannade ett ?gonblick i d?rr?ppningen, och som hon stod d?r, m?rkte Elin, att Nils' ansikte blev ett annat. Inga Persdotter st?ngde d?rren efter sig, och n?r hon kom, tystnade alla. Sedan hon h?lsat och satt sig, gav hon Nils en hastig blick, som hade hon velat fr?ga honom om n?got. S? s?g hon sig forskande omkring, och man kunde se, att hon ville veta, vad som tilldragit sig, medan hon var borta.

>>Jag ?r hungrig>>, sade hon kort till Elin. >>Har du n?gon mat?>>

Elin skyndade sig det fortaste hon kunde att st?lla fram av maten, varav de andra nyss ?tit. Men i sin h?penhet gl?mde hon en r?tt, som kom att st? kvar i spisen. D?rp? satte hon sig ett stycke ifr?n de andra och s?g p? dem.

Som hon satt d?r, ins?g hon, att vad hon nyss hoppats, endast var inbillning, och att vad hon nu s?g, var verkligheten. I ett nu f?rstod hon detta s? bittert och h?rt, att sm?rtan i hennes br?st ?ter steg upp, h?ftigare ?n f?rr och ville kv?va henne. D? gl?mde Elin, att hon icke var ensam, gl?mde, var hon var, och att de andra kunde h?ra och se henne. Hennes huvud sj?nk ned mot hennes br?st, och med h?nderna kramade mot ansiktet, gr?t hon tyst och utan ljud, som hon alltid gjorde, n?r hon n?gon g?ng gr?t.

Under gr?ten h?rde hon dock, att det blev s? underligt stilla omkring henne. D? s?g hon upp och f?rs?kte bek?mpa t?rarna. Som hon gjorde detta, m?rkte hon, hur alla betraktade henne, alla, utom Nils, vilken satt bortv?nd och l?tsade ingenting se.

Och hon kunde ingenting f?rklara, f?rstod ingenting sj?lv, s?g blott, att Inga Persdotters ?gon lyste emot henne, och att hennes mun h?nlog.

>>Varf?r gr?ter Elin?>> sade brodern till sist.

>>Hon gr?ter, f?r att hon s?g mig>>, svarade Inga Persdotter. >>Det ?r den hj?lp, jag har.>>

Share on: WhatsApp @Hash Facebook Tweet