Read Ebook: Stjärnornas kungabarn 2: De tre En tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar by Topelius Zacharias

Font size: 10 px 15 px 20 px 25 px 30 px 35 px

Background color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Text color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Apply/Save settings

Ebook has 1540 lines and 78142 words, and 31 pages

-- De hafva ?tit en sm?rg?s och sofva redan.

-- Godt, vi b?ra snart f? sikte p? svenska vallen. Fartyget tog en t?rn f?r en timme sedan?

-- Briggen lofvade f?r tv?rt, seglen backade, en kanon tog ?fverhalning. Det ?r ?fver och ingen fara.

-- Huru gammal ?r du? fr?gade presidenten, som nu hade god tid att t?nka p? allt.

-- Jag var tretton ?r och ett halft, n?r ers n?d sade till mig: Du f?r l?sa!

-- S?ledes snart sexton ?r. Hagar, det ?r tid att du f?r ett tillnamn. Hvad vill du heta?

-- Ers n?d vet det b?ttre. Jag ?r hemma fr?n stj?rnorna.

-- Du har ett m?dernearf, ?tertog presidenten. L?t se ... om du skulle kalla dig Ring ... Hagar Ring? Jag vill t?nka d?rp?. Godnatt.

Sedan Hagar framf?rt budskapet att hans n?d befann sig v?l, tog hon sitt nattl?ger p? golfvet utanf?r barnens d?rr med den v?ta l?derkappan under sitt hufvud. Briggen fortfor att kr?nga, och taklampan, som f?ljde dess r?relser, spred ett fl?mtande, oroligt sken i den m?rka kajutan. Den tr?tta flickans tankar domnade bort, och snart l?g hon f?rs?nkt i ungdomens lyckliga s?mn, Lethes gl?mska, d?r alla sorger f?rsvinna.

Fram mot morgonen begynte gycklande dr?mmar sin vanliga lek. Hagar var ?ter ett sp?n, som fl?t i det vida hafvet. V?g jagade v?g i ?ndl?sa rader och ?fversk?ljde henne med skum. ?n steg hon h?gt mot himlen, ?n l?g hon ?ter begrafven i djupa dalar, v?rnl?s, viljel?s, maktl?s, v?gornas byte. Om hon dock kunde gripa fatt i en klippa, n?r hafsfloden gick f?rbi, en klippa, en k?l, ett flytande vrak! Hon beh?fde ett f?ste. O, hvar fick hon ett f?ste i vida v?rlden?

Hagar var ett barn, sj?n hennes vagga; hvarf?r upph?rde vaggan att gunga? Hon h?rde i s?mnen ett rasslande d?n fr?n briggens f?rst?f och vaknade strax d?rp? af en f?runderlig stillhet. Hon vidr?rde med handen kajutans golf; det l?g nu i v?gr?t plan; det lutade icke mer. Hon satte sig upp och ?fvertygade sig vid lampans matta sken, att hennes hand icke bedragit henne. Allt var tyst, allt sof. Icke ett ljud af gnisslande t?g, icke ett brus af b?ljor och storm.

Nyfiken stod hon upp och gick ut till kajutans trappa f?r att erfara hvad detta betydde. Det var ?nnu m?rkt, men himlen var stj?rnklar. Hon kunde p? n?got afst?nd urskilja en dunkel rand, som h?jde sig ?fver hafvet. Dess betydelse kunde ej missf?rst?s; det var svenska vallen, det var kusten af ?sterg?tland. Briggen Andromeda hade ankrat, sannolikt f?r att inv?nta dager vid inloppet till Norrk?ping, och red nu f?r sitt ankare i en l?tt bris, som knappt krusade vattenytan. Parainens f?ruts?gelse hade g?tt i fullbordan: sydv?sten hade i kustens n?rhet g?tt ?fver p? syd och till?tit briggen att hastigt n?rma sig m?let f?r sida-vind.

Nattluften var sval. Hagar gick in f?r att kasta sin kappa ?fver sig och ?terv?nde till trappan. Briggens d?ck syntes ?de; endast benet af en halfsofvande utkik stack fram ?fver m?rskorgen. Masterna reste sig med sin sp?klika tackling i ok?nda h?jder och skuggade d?cket. Kanonerna sofvo som lydiga barn: de beh?fde ej mer sina starka surrningar. Utsikten ?fver den stj?rnklara himlen och det m?rka hafvet var praktfull. Hvarje tindrande stj?rna tycktes droppa ned i v?gsvallet, f?rsilfra dyningens glittrande rygg och d?rp? ?ter f?rsvinna i skuggan.

Hagar hade ?lskat stj?rnorna s? l?ngt hon mindes tillbaka. Stod hon icke i en hemlighetsfull sl?ktskap till dessa nattens str?lande lyktor? Hade de ej varit hennes f?rtrogna allt fr?n Turholmens ensliga berg, n?r hon ville l?ra sig k?nna himmelens trappor? Ja, hon f?rstod dem, och de f?rstodo henne b?ttre ?n m?nniskor, b?ttre ?n hon sj?lf. De rannsakade hennes outgrundliga inre, de k?nde den oroliga, t?rstande, s?kande, l?ngtande, forskande, fridl?sa ande, som bodde i henne, och de visste dess m?l, som hon sj?lf icke visste. Hon hade vuxit bort fr?n sin f?rsta fostermoders fromma barnatro; hon s?kte icke, eller trodde sig icke mera s?ka den Gud, som utstr?tt p? f?stet dessa skinande v?rldsklot. Hon s?kte med vetandets hela t?rst det o?ndliga utom henne och inom henne, men det antog icke mera f?r henne en personlig gestalt; det f?rlorade sig i tillvarons dunkla djup, i f?reteelsernas o?fversk?dliga m?ngfald. Hvarifr?n kom hon? Hvart gick hon? Var hon hemma fr?n stj?rnorna, hvarf?r var hon d? h?r? Och gick hon till dem tillbaka, hvem gaf henne vingar? Intet svar, intet f?ste. Hvem var hon? Hvarf?r fanns hon i v?rlden? Hon s?kte i det f?rg?ngna och i det n?rvarande. ?fverallt fann hon endast den flytande sp?nen, v?gornas lekboll, stj?rnornas hittebarn.

S? underligt det kan tyckas, t?nker man s?dana tankar mera vid femton ?r, ?n vid femtio. Men Hagar hade icke varit ett barn p? ungdomens gr?ns, om hon l?nge f?rm?tt irra i dessa ?de tankerymder. Hon stirrade p? den stora, klara stj?rnan, hennes lifs stj?rna, med hvilken hon varit f?rtrogen allt sedan augustikv?llen p? berget vid H?llviken. Svara mig du, ty du m?ste veta det! ... Stj?rnan s?g tillbaka p? henne och likasom fl?t in i henne. Hon tyckte sig simma i ljus; hennes tankar f?rlorade sig ?ter i halfvakna dr?mmar ...

Stj?rnan -- icke hon p? himmelen, utan hon, som flutit in i den dr?mmande flickans sj?l -- fick ord och sade till henne:

-- Jag ?r din och din broders stj?rna och ?nnu en tredjes. Utan mig skulle du hafva f?rg?tts i vinternatten, f?rr?n du sk?dat dagens ljus. Utan mig skulle du hafva bundits i vanmakt och m?rker vid den torfva, som s?g dig f?das. Utan mig skulle du hela ditt lif igenom vara hafvets flytande sp?n och aldrig finna en hamn f?r din l?ngtan eller ett m?l f?r din tillvaro. Vet du icke, att jag ?r ett utfl?de af den Allsm?ktiges kraft, som beskyddar dig, hvar du i v?rlden g?r -- en str?le af Hans ljus, som skall v?gleda dig i tankarnas skuggspel? S?k! s?k! s?k, och du skall finna till sist, men s?k i Hans ljus och icke i ditt, ty ditt eget ?r m?rker! Se, jag har gifvit dig din f?rsta bok, och jag skall ?nnu gifva dig m?nga. Men mitt v?sen ?r kraft och icke k?rlek; beg?r ej, att jag skall gifva dig hvad jag icke ?r uts?nd att gifva. Sj?lf m? du g?ra dig d?raf f?rtjent; jag l?mnar dig nu. Se, den tredje, som jag beskyddar, ?r n?ra, och jag har gifvit denna ande i stoftet samma g?fvor som dig, med st?rre makt att bruka dem i den Allsm?ktiges tjenst. Spegla dig i din motbild, men tag dig till vara; makt ?r missbruk! Farv?l!

Morgongryningen ljusnade i fj?rran vid Lifflands kuster, stj?rnorna bleknade bort, och ?nnu sof Hagar, hafvets irrande sp?n, i trappg?ngen till Andromedas kajuta.

De stodo hotande, ?ga mot ?ga, som tv? ?rnungar, hvilka st?tt vingarna mot hvarandra i flygten.

Den l?tta r?ken af tv? skott h?jde sig i luften, medan en sm?rt, gul skepnad, som knappt kunde urskiljas mellan h?stens gulnande l?f, slank kvickt uppf?r den n?ra skogsbacken.

Orden voro en flickas, som till h?st banade sig v?g ?fver vindf?llen och sn?r i Kolm?rdens skogar. Hennes kinder blossade, hennes svarta barett hade bortsopats af en h?ngande gren; hennes uppl?sta h?r fladdrade fritt under den h?ftiga ridten. Hon m?rkte icke, att hennes l?ddriga h?st, som stegrade sig f?r sporren, hade vrickat sin ena framfot.

?ter stegrade sig andalusiern och denna g?ng s? h?ftigt, att en mindre van ryttarinna blifvit ohj?lpligt kastad ur sadeln. Den unga flickan gaf honom slag p? slag med ridsp?et, likasom hade sporren icke tr?ngt nog djupt in i hans bl?dande sida. Men f?rg?fvet. Det ?dla djuret sk?lfde i alla leder och kunde icke f?rm?s att taga ett steg fram?t.

Hon steg af och h?jde ?nyo sitt smidiga sp?, n?r ridknekten, som ?tf?ljt henne trettio steg p? sidan, n?rmade sig.

-- Caballero haltar, han har vrickat sin v?nstra framfot, anm?rkte knekten v?rdnadsfullt.

Det h?jda sp?et s?nktes utan att sl?, och ryttarinnan genm?lde, skrattande f?r att d?lja en k?nsla af blygsel:

-- Haltar han? Mickel har tur i dag. Hela naturen har anlagt hans gula livr?, och se, nu har han bitit min h?st i foten! Hvar ?r kopplet? Och hvar ?ro j?garne?

-- De f?ljde hundarna, som drefvo upp haren, n?r n?dig fr?ken s?g r?fven och vek tv?rt ?t sidan. N?dig fr?ken rider s?, att ingen d?r l?tteligen f?lja kan. Jag r?kade vara n?rmast.

-- Godt, Axelson. Hvad skola vi nu g?ra med Caballero? ?tertog flickan, i det hon r?ckte tyglarna ?t knekten och kastade sig v?rdsl?st ned p? en mosskl?dd sten, medan hennes barm ?nnu h?jde och s?nkte sig efter ridtens anstr?ngning.

-- Herr Klas och j?garne torde h?rt skotten, genm?lde knekten, men det t?fvar allt, f?rr?n de hinna hit. Vill n?dig fr?ken vara s? nedrig och rida min h?st? Morsker lyder nog tygeln och b?r s? l?tt som en vippgunga. Jag skall ombyta sadel och leda Cabellero till staden. Han l?rer fuller f? st? en eller tv? veckor i stallet.

Den unga flickan str?ckte ut handen efter en r?nnb?rsklase, som h?ngde i n?rheten, smakade p? b?ren, men fann dem sura och kastade bort dem. Hennes lifliga drag antogo ett g?ckande uttryck.

-- Inte kan n?dig fr?ken rida ensam till staden i den stigl?sa skogen, och mig kan detta putset kosta min hals, understod sig den bekymrade knekten att inv?nda.

-- Din hals? N? ?n sen? Det finns skrikhalsar nog i Sverige dig f?rutan.

Och flickan skrattade s? uppsluppet gladt, som man endast skrattar vid femton ?r.

-- Skulle jag l?mna n?dig fr?ken allena! ... Det ?r si och s? med Kolm?rden, som hvar man vet. Folk s?ger, att n?r h?r ?r m?rkt, h?r en sitt namn ropas i alla buskar, och i solsken rumstera h?r stigm?n ... Den, som h?r g?ngar in, g?ngar inte s? l?tt ut igen ... Han kan hittas nedgr?fd i mossen.

Flickan reste sig och h?jde, halft hotande, halft skrattande, ridsp?et.

-- Lyder du, eller lyder du inte? Hvart?t ?r staden?

-- Vi hafva marmorbruket i ?ster, Br?viken i s?der och Bj?rnsn?s i v?ster, r?tt till h?ger om solen. D?rifr?n g?r v?gen till staden r?tt s?derut. Men dit ?r en god mil och intet annat ?n villsamma g?ngstigar ...

I st?llet att svara, omladdade j?garinnan sitt gev?r, kastade det ?fver skuldran, steg med ett l?tt hopp i knektens sadel och var i begrepp att rida sin v?g, n?r hon erinrade sig, att ett int?g i Norrk?ping p? detta s?tt, i en manssadel, dock ej vore r?tt f?renligt med hennes rang och kvinnliga v?rdighet.

-- Byt om sadlarna! befallde hon och steg ?ter ned.

Knekten n?dgades lyda. Innan kort s?g han sin unga herskarinna afl?gsna sig i muntert skridt p? hans Morsker, f?ljande en knappt m?rkbar g?ngstig ?t v?ster, i det hon skrattande f?rnyade sin f?rra befallning:

-- Vid ditt lif, Axelson, kom ih?g, att jag ?r d?d i en bergsklyfta! Gif akt p? grimaserna! T?nk p? guldkedjan!

Medan Sven Axelson skyndade, illa till mods, att upps?ka j?garne, blir det tid att f?lja den unga ryttarinnan p? hennes ?fventyrliga ridt i den illa beryktade skogen. Kolm?rden var d? och l?ngt in i nyare tider det mellersta Sveriges vidstr?cktaste, ol?ndigaste skogstrakt, str?ckande sig ?fver sydv?stra delen af S?dermanland och nord?stra delen af ?sterg?tland ned emot Br?viken. Denna vildsk?na, men ofruktbara och glest befolkade nejd ans?gs vimla af v?ttar och erbj?d i verkligheten en fristad ?t m?ngen skogsriddare, som hade sina sk?l att icke nalkas st?derna Nyk?ping och Norrk?ping allt f?r n?rg?nget.

Det var en halfklar septemberdag, ungef?r middagstiden; luften sommarlikt varm och str?lande lugn efter regnbyar, som rasat de f?rra dagarna vid ?stersj?ns kuster. Ryttarinnan fortsatte sorgl?st sin ridt i den anvisade riktningen, gnolande p? en tysk ballad, mera f?r tidsf?rdrif ?n f?r n?je, ty hennes os?kra r?st f?rr?dde inga musikaliska anlag. Hon andades med v?lbehag skogarnas barrdoft; hon k?nde sig l?tt om hj?rtat och glad till mods. Jagtens sp?nnande ot?lighet var f?rg?ten; h?r var frihet fr?n alla band, ingen odr?glig vakt, ingen sn?rjande konvenans. Hvem anm?rkte h?r, om hon blottade i v?rmen sin skuldra eller gaf fritt lopp ?t sina sj?lfsv?ldiga nycker? Band efter band l?ste sig i hennes enkla, n?stan tarfliga riddr?kt, och hon s?g sig icke tillbaka, n?r hon tappade under ridten sin ena sko, likasom hon f?rut tappat baretten.

Om hon varit en ?lskarinna af naturen, hade hon troligen stannat vid n?gon af dessa f?ngslande utsikter, hvilka nejden erbj?d, d?r den t?ta skogen stundom afbr?ts af en dalg?ng, genom hvilken en b?ck sorlade och ett f?rtrollande perspektiv af h?jder och d?lder ?ppnade sig. Men hon red f?rbi, utan att bev?rdiga sitt lands sk?nhet med en blick. Hon framtog en bok i duodesformat, med permar af pergament. Hon f?rs?kte att l?sa, d?r marken var j?mnare, men det lyckades henne icke. Hon f?rsj?nk i tankar, som ofta st?rdes af n?dv?ndigheten att b?ja undan en h?ngande gren af slokbj?rken, att ?terfinna g?ngstigen, som f?rlorade sig i sn?ret, eller att spr?nga ?fver en m?tande sumptrakt, en st?ngande skogsb?ck. Hvad t?nkte hon? Tankarna funno inga ord, men ett desto lifligare minspel, som best?ndigt f?r?ndrade hennes r?rliga anletsdrag. ?n skrattade hon h?gt, ?n slog hon vredgad tr?dstammarna med sitt ridsp?, likasom ville hon bestraffa en f?rol?mpning, ?n ?ter stannade hon f?r att lyssna om n?gon f?rf?ljde henne. Man kunde ej misstaga sig om denna flickas h?ftiga lynne och rika inbillningskraft, men hon tycktes v?xla gestalt med hvarje r?relse. N?sta ?gonblick kunde man ?ter se henne kall och lugn ber?kna den v?g, som snarast borde f?ra henne genom den villsamma skogen.

Hon beh?fde en s?ker blick. G?ngstigen, i b?rjan tydlig, f?rlorade sig snart mellan mosstufvor och dungar af ormbunkar eller enris, f?r att ?ter blifva m?rkbar p? andra sidan om ett sn?r eller en bergklack. Hon borde icke vara l?ngt fr?n Bj?rnsn?s, och ?nnu visade sig intet sp?r af m?nniskoboningar, icke ett g?rde, icke en lada, icke en kosk?lla. N?gra hvitnade ben l?go vid sidan af g?ngstigen. Var det djurs eller m?rdade m?nniskors ben? Ryttarinnan skrattade ?ter -- hon skrattade ofta. Axelson hade lyssnat p? l?jliga folks?gner. Hon k?nde sig icke det minsta r?dd, men hon ?fvertygade sig, att d?r var krut i f?ngpannan p? hennes gev?r.

D? h?rdes p? afst?nd ett hundskall. Det var Bella, som ?ter uppdrifvit en hare. Axelson m?ste ha uppn?tt jagts?llskapet. Man jagade icke mer, man s?kte henne, d?d eller lefvande. Om den dumme knekten dock f?rst?tt att uppskr?mma j?garne, s?som hans order lydde! I alla h?ndelser skulle de ej finna henne utan hatt och sko, de skulle darra f?r hennes lif och f?r sina egna. Hon p?skyndade ridten.

Skogen blef ?ter t?tare, sn?ren ogenomtr?ngligare, g?ngstigen var f?rlorad. Hon n?dgades stiga af och leda sin h?st mellan tr?dstammarna med solen till v?gvisare.

Nu kom hon till en ?, som var f?r bred f?r ett h?stspr?ng. Ingen bro; stranden var sumpig. P? ?ns andra strand stod en trasig pojke, metande foreller. Hon tillropade honom att anskaffa en b?t. Han f?rstod henne icke; han betraktade henne f?rv?nad och stum. H?sttramp och r?ster h?rdes ej l?ngt bakom henne i skogen.

Hon frams?kte en liten b?rs ur sin kjols?ck och kastade ?fver ?n en silfverdaler, som nedf?ll vid gossens f?tter. Nu f?rstod han henne, sprang ett stycke l?ngs stranden och tecknade, att hon borde f?lja honom. Hon red efter anvisningen, kom till ett vadst?lle och var snart ?fver p? andra sidan. H?r ?ppnade sig en smal k?rv?g; hon f?ljde v?gen och nalkades en kolmila. Kolaren stod vid milan och betraktade henne, lika f?rv?nad som gossen. Hon hann icke fr?ga honom, f?rf?ljarne voro redan vid ?n. Hon gaf h?sten sporrarna och fortsatte sin br?dskande ridt.

Skogen glesnade, en h?gnad, en ?kert?ppa, en bondg?rd visade sig. Hon t?nkte ett ?gonblick p? att fly till g?rden, men ?ndrade plan och jagade fram?t, utan att dr?ja. Nej, de skulle ej f?nga henne; hon skulle f?re dem uppn? staden, om hon ock skulle rida ihj?l Sven Axelsons Morsker.

D? ?ppnade sig en vid utsikt ?fver Br?vikens vattenspegel, som skimrade i solskenet. Icke en krusning st?rde dess blanka lugn. En ?rlogsbrigg l?g ankrad t?tt invid en lastbrygga f?r kolpr?mar och torkade sina v?ta segel.

Share on: WhatsApp @Hash Facebook Tweet